Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: ”Carl Barks’ Greatest Duck Tales Stories, Vol 1”

Disneys animerade TV-serie ”Duck Tales” var tydligen en stor succé när den kom i slutet av åttiotalet. Jag var dock för gammal och blasé då för att följa den med något större intresse; jag såg visserligen till att titta på Disneydags varje vecka, men det var de båda klassiska kortfilmerna som jag var intresserad av. Därför var det inte förrän efteråt som jag fick veta att många Duck Tales avsnitt byggde på Barkshistorier. Nu har Gemstone tagit de historierna som ursäkt för att publicera ytterligare en serie Barks-samlingar: ”Carl Barks’ Greatest Duck Tales Stories”. Som titeln antyder rör det sig om Barks-historier som inspirerat Duck Tales-avsnitt, och den första volymen på drygt hundratrettio sidor innehåller följande historier:

- Back to the Klondike
- Land Beneath the Ground
- Micro-Ducks from Outer Space
- Lemming with the Locket
- Lost Crown of Genghis Khan
- Hound of the Whiskervilles

Merparten får alltså sägas vara riktiga klassiker, men min favorit är ändå ”Back to the Klondike”, som har allt en riktig Barks-historia ska ha och litet till. Den inleds med att Farbror Joakim vankar av och an och oroar sig för något -- i det här fallet att hans minne blir allt sämre -- och det visar sig att han inte gjort något åt problemet för att det skulle kosta pengar. Kalle tvingar med Joakim till doktorn, som ger honom medicinkapslar som ska sätta fart på minnet.

Plötsligt minns Farbror Joakim att han grävde ned ett antal guldklimpar på sin inmutning i Klondike och sedan glömde bort dem. Han tar därför med sig Kalle och Knattarna för att hitta igen dem... och kanske även Glittriga Goldie, kvinnan som Joakim tydligen var en smula småvarm på när det begav sig! Brorsönerna noterar en viss trånad i Farbror Joakims blick när han talar om henne, men den gamle girigbuken slår ifrån sig med att det är den miljard som hennes skuld till honom växt till genom åren som han trånar efter. Illusionslösa går brorsönerna och äter.

Efter diverse smärre missöden på vägen -- som beror på att Farbror Joakim inte tar sin medicin, eftersom varje kapsel kostar så mycket, och han därför glömmer viktiga saker, till exempel att han äger ett flygbolag de kunde åkt med gratis i stället för att mödosamt traska uppför bergen -- kommer man till slut fram till farbror Joakims gamla inmutning. Där bor nu någon annan, en osynlig figur som med diverse fällor, en tam björn samt hagelskott i det längsta håller ankorna på avstånd. Här får Barks möjlighet att visa sin skicklighet och påhittighet i att skildra slapstick, och han gestaltar med bravur ankornas egen uppfinningsrikedom när de klurar ut ett sätt att ta sig förbi dessa hinder för att till slut komma åt inmutningens nya besittare.

Det visar sig att det är Glittriga Goldie. Farbror Joakim tar alla hennes ägodelar -- hon gjorde slut på stora delar av sin förmögenhet genom att ta hand om barn som blivit föräldralösa efter gruvolyckor -- och hon går rakryggat sin väg från inmutningen mot fattighuset utan att så mycket som en blick bakåt. Brorsönerna är upprörda över Joakims hårdhet, och själv är han en smula tagen av Goldies stoicism. Han erbjuder henne en sista chans: om hon, som hon en gång påstod sig kunna, lyckas hitta mer guld än han, får hon tillbaka sina ägodelar och inmutningen.

När tävlingen ska börja säger Joakim åt Knattarna att se till att Goldie gräver på en speciell kulle. De blir upprörda över att han vill skicka iväg Goldie till en plats där det absolut inte finns något guld, och han blir sur över deras vekhet. Men det visar sig att det var där Joakim i sin ungdom grävde ner guldklimparna han sedan glömde bort! Goldie vinner tävlingen, får behålla allt (inklusive guldklimparna), och Joakim klagar sin nöd hela vägen ned till gruvstaden Dawson -- han glömde att det var där han grävt ned guldet eftersom han var för snål för att ta sin medicinkapsel den morgonen! Knattarna tycker det är rätt åt honom.

...Tills Kalle påtalar att det är en medicinkapsel mindre i dag än det var i går kväll.

Det här är en av mina favoriter av flera skäl. Dels ger den en spännande inblick i Farbror Joakims förflutna, den ger också en glimt av en annars okänd, romantisk Joakim, och framför allt förhöjs skildringen av honom som person i och med att hans känsla för fair play och nåd besegrar hans girighet på slutet -- däremot kan han inte erkänna denna mjuka sida inför sina släktingar, utan måste låtsas att han gjorde som han gjorde på grund av en minneslapsus. Dessutom är den stolta Goldie en intressant figur i sig. Och på denna karaktärsskildring har Barks som sagt lagt till sedvanligt slapstick-godis av klassisk karaktär.

Jag är väldigt glad att Stephen Geppi och Gemstone ger ut de här samlingarna (jag har nu sett del 2 ute i handeln). För en billig penning (elva dollar) får man över 130 sidor Barks, och det kan inte på något sätt sägas vara en dålig affär. Jag hoppas så många amerikanska ungar som möjligt på det här sättet får ta del av en av de bättre delarna i deras kulturarv.

Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Nysett: Batman Begins, Superman Returns och Fantastic Four.

(Detta inlägg avsett som spoilervarning; de kommande recensionerna kommer att utgå från att läsaren sett filmen i fråga eller struntar i om det avslöjas delar av handlingen här.)

Sv: Nyläst av Göran S

Batman Begins

Den här missade jag tyvärr när den gick på bio (jag borde förstås ha gått med en killkompis i stället för att fruktlöst försöka få med mig kvinnosällskap), så det blev till att titta på den på dvd.

Filmen är förvånansvärt bra. De manliga huvudrollerna besätts mestadels av högkvalitativa skådespelare som Michael Caine, som gör ett utmärkt jobb som den sardoniske Alfred, och Gary Oldman som är lika bra som en förvånansvärt porträttlik Jim Gordon. Liam Neeson är stabil i rollen som Ras Al Ghul, men kan orättvist nog inte få lika högt betyg eftersom den Ras som filmen skildrar inte är lika demoniskt fascinerande som originalet -- något som för övrigt även gäller Christian Bale som Batman själv. Ett extra plus ska dock Bale ha för att filmerna i honom äntligen har fått en Batman som kan slåss; i stället för att bara vara en prylfetischist i samma klass som TV-seriens Batman behärskar Bales version både strid och akrobatik, och använder mekaniska hjälpmedel inte för att kompensera bristande fysisk förmåga, utan för att förhöja en redan i sig avsevärd kompetens. Katie Holmes spelar Bruce Waynes barndomsvän och ungdomskärlek som blivit åklagare, och hon är tuff och söt men tyvärr inte mycket mer.

Filmen har dock två brister som gör att jag knappast kommer att skynda mig att se om den.

För det första har man reducerat Bruce Waynes besatthet av tanken på hämnd för sina föräldrars död på ett sätt som förminskar figuren. Jag förstår varför -- genom att låta Ras Al Ghul ta den vilsne, hatiske Bruce under sina vingars skugga och fokusera hans styrka och ilska tills han blir den fantastiske kämpe och brottsbekämpare som Batman är har man fört in en elegant ironisk poäng i filmens slutstrid dem emellan. Å andra sidan påverkar det bara den här filmen, och jag hade helt klart föredragit seriens starkt fokuserade unge man som på egen hand söker upp världens främsta kämpar och detektiver en efter en för att lära sig allt han kan av dem. Det skulle ha inneburit en svårslagbar definition av vem Batman/Bruce Wayne egentligen är, och skulle också ha varit något som följde med figuren genom hela filmserien och satte sitt avtryck i varje film. Den lösning som ”Batman Returns” har valt är inte dålig, men den bleknar i jämförelse med vad serien redan åstadkommit.

För det andra lider ”Batman Begins”  av samma sjuka som så många andra superhjältefilmer (och här inkluderar jag även fantastiska hjältar som rent strikt inte är att räkna som superhjältar, som James Bond m fl): Elefantiasis. Det räcker inte med att Batman jagar bisarra skurkar som Scarecrow (vars skräckeffekter skildras riktigt bra i filmen) och Ras Al Ghul, utan det måste röra sig om ett hot som är sådant att miljoner människor riskerar att dö. Först ett sådant hot rättfärdigar nämligen att man drar ut på slutstriden i evigheter och filmen i över två timmar. Tyvärr blir resultatet av den längre slutstriden (och filmen) inte mera spänning utan mindre. Dramat är inte tillräckligt starkt för att bära så lång tid, utan filmen fylls ut med romantik (inte så mycket att man direkt störs, men den är heller inte så väl gjord att den tillför något; kanske delvis på grund av att Holmes’ rollfigur inte är särskilt spännande) och actionscener. I stället för att sitta som på nålar undrande hur Batman skulle klara både sin egen och andras livhanke satt jag mot slutet mera och väntade på att han äntligen skulle göra slut på det hela.

Regissören Nolan och författaren Goyer ska dock ha heder av att de tagit Batman-gestalten på allvar (olikt de tidigare filmskaparna) och gjort ett lyckat försök att förankra honom i verkligheten på ett sätt som inte är löjeväckande (även det till skillnad från de tidigare filmerna). Det gör filmen helt klart sevärd, även om det de gör med Batman inte är riktigt tillräckligt nyskapande eller spännande för att locka mig att se om filmen i brådrasket.

(Tilläggas ska dock att filmen på det stora hela är att föredra framför den nutida serieversionen. Genom att ta bort det mesta av det detektiva elementet i Batman-figuren, och bara visa hur han till synes allvetande dyker upp och slår bovarna sönder och samman i skedet efter slutledningsskedet, har DC på ett mycket värre sätt urholkat figuren och gjort honom nästan ointressant.)

Rekommenderas att se, dock inte att köpa.

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

(Tilläggas ska dock att filmen på det stora hela är att föredra framför den nutida serieversionen. Genom att ta bort det mesta av det detektiva elementet i Batman-figuren, och bara visa hur han till synes allvetande dyker upp och slår bovarna sönder och samman i skedet efter slutledningsskedet, har DC på ett mycket värre sätt urholkat figuren och gjort honom nästan ointressant.)

Du som bara läser paperbacks har inte hunnit njuta av Robinsons, Morrisons och Dinis versioner än. Tro mig -- det håller på att bli bättre.

/ola

Sv: Nyläst av Göran S

Ja, samtliga i den trion förtjänar det förtroendekapital de har byggt upp. Jag tittade nyss i Matt Wagners "Monster Men" (om jag nu minns titeln rätt) och han verkar bränna allt sitt förtroendekapital på några sidor, i en habil dubbelavrättning som inte alls är "Batmansk". Jag hoppas att jag missuppfattade vad jag såg, men det räckte för att jag skulle ägna mig åt Ebbe Schöns "Kungar, krig och katastrofer" i stället. (Den kan jag däremot rekommendera -- en genomgång av folkliga sägner han funnit intressanta och/eller roande, från 1500-tal till sådär 1800. Intressant och underhållande, med en mängd illustrationer från äldre tider. Tomtar och troll, pest, kungar och krig.)

Sv: Nyläst av Göran S

Superman Returns

På samma sätt som jag egentligen inte gillat någon Batman-film före ”Batman Begins” (bortsett från att Michelle Pfeiffer var väldigt bra som Catwomans alter ego) har ingen av de tidigare Superman-filmerna tyckts mig vara särskilt mycket att hänga i julgranen. Den klassiska elefantiasis-sjukan drabbade även dem (och den började med att Marlon Brando fick löjligt mycket pengar för några minuters inhopp som Jor-El), även om den gick över när filmerna från och med nummer tre i stället blev tämligen tragiska parodier på sig själva (med Richard Pryor skrikandes sig igenom den ena). Däremot var rollbesättningen av de båda huvudrollerna perfekt: Christopher Reeve såg ut precis som Superman och Clark Kent skulle göra, och Margot Kidder var helt enkelt idealisk som Lois Lane.

I den nya inkarnationen är rollbesättningen inte riktigt lika bra. Brandon Routh funkar som Superman, och Kate Bosworth är en tuff Lois Lane, men de är inte lika perfekta som paret Reeve/Kidder var. Routh har i och för sig det lättare jobbet, eftersom hans båda rollgestalter inte kräver så mycket skådespelande -- för Superman räcker det att kunna posera bra och le ett tillräckligt helylle-leende när man räddat tjogtals människors liv, och Clark Kent har alltid varit ett slags mes-karikatyr i filmerna.

Regissören Singer gjorde ett bra jobb med sina X-Men-filmer, där han tog rollgestalterna och deras värld på allvar. Han gör ett habilt jobb även här, men han faller också i den fälla han nästan lyckades undvika i X-Men: han faller för det grandiosa i Superman-figuren, och försöker skapa ett hot tillräckligt stort för att vara värdigt en övermänniska vars styrka och krafter inte känner några mänskliga gränser. Sålunda är det hot som Lex Luthor utsätter världen och Superman för gränslöst: med stulen Krypton-teknologi skapar han en enorm kontinent utanför USA:s östkust, en kontinent som växer sig allt större, och kommer att krossa Nordamerika. Samtidigt håller Lois och hennes sambo och son på att drunkna utanför sagda kontinent.

Besvärligt läge, speciellt som kryptoniten i den nya kontinenten tar ifrån Superman hans krafter... Problemet med det besvärliga läget är att Singer drar ut alldeles för länge på det. Vi vet ju att Superman kommer att rädda Lois, och vi vet också att han kommer att komma på ett sätt att lösa problemet med den nya och växande kontinenten, så när Singer drar ut på först familjen Lanes drunkningsdöd, och senare Supermans maktlöshet, så sjunker tempot i filmen för mycket. Jag sitter inte i biosalongen och våndas över om Superman ska lyckas rädda Lois och hennes familj, jag sitter bara och väntar på att Superman äntligen ska dyka upp.

Filmens höjdpunkt kommer i stället kanske tjugo minuter efter att den startat, när den till Jorden nyss återkomne Superman räddar Lois och de andra passagerarna från ett störtande flygplan. I den scenen sker allting snabbt, Superman försöker först en taktik för att få flygplanet på rätt köl, den misslyckas och han måste snabbt tänka om, samtidigt som Singer smidigt klipper fram och tillbaka mellan planets utsida, med Superman och hans problem, och dess insida, där Lois far som en vante fram och tillbaka i takt med att hennes räddare försöker olika metoder för att få stopp på planet. I den räddningsscenen fungerar filmen perfekt. Superman löser (tror han) problemet, men drabbas av oväntade komplikationer som får tittarens hjärta att fara upp i halsgropen innan han snabbt anpassar sig och löser även det problemet. I och med att tempot i sekvenserna är så högt hinner jag som tittare inte få tillräckligt med tid för att luta mig tillbaka och säga ”äsch, han fixar ju det här också, som vanligt”, utan spänningen är tillräcklig för att hålla kvar mig i filmens verklighet. Men efter första halvtimmen återkommer inga fler sådana tillfällen, utan tempot är helt enkelt en smula för lågt -- och Kevin Spacey som Lex Luthor är egentligen den ende skådespelaren i ensemblen som är tillräckligt skicklig och karismatisk för att inte förlora kampen mot det långsamma tempot; han verkar helt enkelt ha vansinnigt roligt i rollen, men tar den samtidigt på mer allvar än den i och för sig utmärkte Gene Hackman gjorde i de första filmerna.

Jag har hört åsikten att frälsartemat är en smula övertydligt i filmen; jag håller inte med. Det finns där, men det framhålls inte så att det blir påträngande. Då är det värre med den gradvis stegrade sentimentaliteten, som når svåruthärdliga höjder med Supermans avslutande besök hos familjen Lane efter att hotet från Lex Luthors kryptonska kontinent övervunnits.

Jag är glad att jag gick och såg filmen på bio; räddningsscenen med det störtande flygplanet är värd att se i storformat, och det är den bästa Superman-filmen till dags dato, men jag kommer inte att ha så bråttom att se om den heller. Skådespelandet är kompetent, och man tar vara på en del poänger i förhållandet superkrafter vs verkliga världen, men jag hade mer nöje av Singers X-Men. Om han hade lyckats göra mer av samspelet mellan Clark och Lois -- kanske liknande gnabbandet dem emellan i "Lois och Clark" -- eller om han lyckats konstruera en slutstrid där Superman tvingats reagera fortare på mer skiftande betingelser, så hade filmen blivit betydligt bättre.

Eller så kunde han helt enkelt ha klippt bort en 20-30 minuter. Det funkar också.

Sv: Nyläst av Göran S

Fantastic Four

(Ja, ja, tanken var att jag skulle ha inkommit med den här recensionen något närmare i anslutning till de båda andra, men en tämligen handikappande arbetsanhopning kom i vägen. Jag tröstar mig med att planerna på att inom en närmare framtid köpa antingen en stor mängd serier för de pengar sagda arbete inbringar, eller en något större bostad att ha dem i, men den trösten är en smula klen när man sitter där med sin deadline och inte har tid och energi över till så mycket annat.)

I alla fall, jag undvek att gå och se ”Fantastic Four” på bio eftersom den fick så genomgående uschliga recensioner... och eftersom man begick helgerånet att låta Dr Doom vara en framstående företagsledare som muteras i en rymdolycka i stället för att vara en genial men arrogant vetenskapsman som efter en olycka söker sig till svartkonstens värld. Till slut införskaffade jag den dock relativt billigt på dvd, och fick än en gång den gamla visdomen bekräftad: tro inte på recensenter, för de begriper i stort sett ingenting. (Ett visdomsord som härmed med varm hand överantvardas till läsaren av dessa recensioner.) ”Fantastic Four” är nämligen den klara vinnaren bland denna trio av superhjältefilmer, och en klar konkurrent till Singers X-Men-filmer i kvalitet. Jag ska försöka förklara varför.

Vad är själva kärnan i serien ”Fantastic Four”? Fyra sinsemellan väldigt olika individer som, trots att de kan käbbla och vara osams, sluter sig samman för att besegra fantastiska hot med hjälp av sina fantastiska krafter. Den kärnan har man ansträngt sig att bevara i filmen, och man har lyckats. Men jag kommer till det.

Handlingen i korthet: den geniale men finansiellt nödställde Reed Richards och hans vän Ben Grimm kommer till den förmögne finansmannen Victor von Doom för att få låna hans rymdstation för ett vetenskapligt experiment med ett moln av kosmisk strålning som är på väg mot Jorden. De får tillståndet mot en ockermässigt stor andel i vinsten från forskningsrönen. Med upp till stationen följer förutom von Doom även Reeds före detta Sue Richards (numera Dooms assistent och tydligen även flickvän) samt hennes bror Johnny, oansvarig pilot och racerförare med flicktycke. Strålningen slår till tidigare än beräknat, och drabbar samtliga efter en kortare tids konvalescens. Reed sliter förtvivlat med att försöka hitta ett botemedel, medan Doom förlorar sitt företag efter fiaskot men finner tröst i nyväckta krafter som ska hjälpa honom att ta över världen.

Specialeffekterna är mycket, mycket välgjorda; de lyckas mycket väl med att förmedla illusionen att det som händer händer på riktigt, oavsett om det gäller en flygande, brinnande man eller en stenklump som tar spjärn mot asfalten och stoppar en långtradare. (Någon enstaka gång blir linorna man hänger upp skådespelarna hängs upp i för att simulera att de flyger genom luften uppenbara, men det är undantag.) Filmskaparna förmedlar alltså vad som händer väl.

Men vad som är viktigare är att de samtidigt förmedlar rollfigurernas personligheter på samma skickliga sätt. Det sker visserligen inte genom shakespeareanska konstfulla monologer utan i stor utsträckning genom deras agerande i action-scener eller små lustigheter -- som när The Thing fäller en sarkastisk kommentar samtidigt som han sveper i sig det sista av sin drink i en bucklig metallbägare. Dels får tittaren en roande kommentar, dels en liten insikt i Ben Grimms personlighet, och slutligen även en indikation på hur stark The Thing är och hur svårt han har att kontrollera sin styrka. Berättandet låter oss se mer av rollfigurens personlighet och hans problem, men gör det utan att stanna upp berättelsen för att tydligt påpeka det som ska framföras till tittaren. Berättarflödet hejdas inte, och inga longörer skapas. På samma sätt hanteras exposition som kunde ha blivit tråkig eller styltig: Sue och Reed undersöker Bens steniga tillstånd och finner att hans inre organ drabbats av samma förändring som hans yttre, men ändå fungerar. Det är nyttig information för den som följer berättelsen, men filmskaparna nöjer sig inte med det: den orolige Ben ser hur de fundersamt betraktar bilderna av hans inre, och omtalar tvekande att han rökte förut. Scenen blir inte stor humor av den kommentaren, men humorn i situationen gör att man som tittare inte märker lika tydligt att man blir matad med information av filmmakarna.

Det finns även en smittande lekfullhet -- när Reed somnar med ansiktet över datorns tangentbord efterlämnar till exempel tangentbordet tydliga spår på hans elastiska hud. Men viktigast är att man behållit figurerna och deras relationer sinsemellan på ett troget sätt från serien. Det ständiga gnabbandet mellan den surmulne Thing och den barnslige Human Torch finns kvar, och fungerar oftast väl. Det bästa exemplet kommer på ett tidigt stadium: när Ben Grimm först vaknar upp efter olyckan tvekar Johnny att ge honom en spegel, eftersom han inte vill chocka Ben. Ben blir naturligtvis orolig -- och tittaren, som vet från serien att den kosmiska strålningen förvandlat honom till The Thing, inser varför Johnny tvekar. Till slut får Ben spegeln, och ser att han är helt normal. Förvandlingen har inte inträtt än; Johnny har bara drivit med honom -- och med den serieläsande tittarens förväntningar.

På så vis går merparten av filmen: lagom doser humor och action lättar upp stämningen medan Doom manipulerar den olycklige Ben Grimms känslor av utanförskap och lyckas lura honom att genomgå en behandling som eliminerar hans krafter. Vad som egentligen är en transportsträcka fram till slutuppgörelsen känns faktiskt under merparten av filmen inte alls som en transportsträcka. Och olikt såväl ”Batman Begins” som ”Superman Returns” är slutstriden inte segt utdragen, utan i stället en kraftfull, koncentrerad konfrontation där de fyra hjältarnas (ja, Ben Grimm är återställd till The Thing) olika krafter kommer väl till uttryck. Den efterföljande obligatoriska sentimentala slutscenen är dessutom till tittarens lättnad relativt kort.

Vissa problem finns förstås. Även om de manliga hjältarna görs bra (och Reed, Ioan Gruffudd, är en av mina favoriter) tycker jag att Jessica Albas Invisible Woman är en smula blek (även om Albas amorbåge är fantastisk, och hon faktiskt blir bättre mot slutet; speciellt när hon släpper ut sitt hår blir hon lustigt nog en både starkare och mer porträttlik Sue Storm). Dr Dooms nya tillkomsthistoria är visserligen välgjord, och den fungerar riktigt bra, men inte kan den mäta sig med seriens geniala outsider och hans förstörda, ärrade ansikte. Mer problematiskt är att skådespelaren Julian McMahon, som gör Dooms roll, inte klarar av att projicera den kombination av galenskap, genialitet och maktbegär som är figurens kärna. När jag sett om filmen har jag också noterat ett par manusmissar där man varit mer inriktade på att få till slående scener än att få dem att fungera logiskt.

Men det är anteckningar i marginalen. ”Fantastic Four” är ett sprakande äventyr, fullt av humor, action och fantastiska effekter. Den visar, likt Singers redan klassiska X-Men-filmer och Matrix-gängets V for Vendetta, att det bästa sättet att få framgångsrika serier att fungera i ett annorlunda medium är att vara originalets anda trogen. Den rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Jag tyckte att filmen hade en del kul skämt men saknade fungerande handling. Ett av de största problemen i filmen är ju vad Mr. Fantastic egentligen ska kunna använda sina krafter till ( hade det varit en barnförbjuden film så hade det funnits mer för honom att sysselsätta sig med...), i filmen använder han bland annat sina krafter till att 1. ta emot en fallande flaska och 2. skriva på en griffeltavla som står längre bort i rummet. Han har egentligen aldrig avrit något anant än en poserande tråkmåns.

Min recension av filmen borde fortfraande ligga kvar på sefs hemsida om någon skulle vara intresserad av att läsa den.

Tuggbuss Wallin

- Use the Batfish Robin!

Sv: Nyläst av Göran S

Borde inte Phil Foglio ha gjort någon porrversion av Mister Fantastic vid det här laget? Tänk vad figuren ger möjligheter till, med litet kreativitet... wink

Ethno-postmodernism in an Albert Speer pattern dominates.

Sv: Nyläst av Göran S

jimmy skrev:

Jag tyckte att filmen hade en del kul skämt men saknade fungerande handling.

Det är som framgår ovan inte en invändning jag håller med om. För mig räcker det att den skildrar hur de får och försöker förstå sina krafter, och drabbas av Dooms intriger samt besegrar honom. Hade man försökt lägga på mer handling tror jag filmen hade riskerat att hamna i akut tidsnöd.

Fast det beror förstås på. Vad tycker du en sådan handling kunde ha varit? (Och jag kan tillägga att för mig drabbades "The Incredibles" av just en sådan tidsnöd efter att ha försökt pressa in alldeles för mycket i filmen. Den var bra i stort sett hela tiden, men jag tyckte ändå den blev för lång.)

jimmy skrev:

Ett av de största problemen i filmen är ju vad Mr. Fantastic egentligen ska kunna använda sina krafter till (...) Han har egentligen aldrig avrit något anant än en poserande tråkmåns.

Jag tycker nog att filmen följer serien ganska väl även där. Reeds stora uppgift i F4, både serien och filmen, tycker jag är att hitta tekniska/vetenskapliga lösningar på/förklaringar till de hotande katastrofer F4 ställs inför (bortsett från att vanligen även vara upphovet till dem) samt att leda striden genom att ge de andra de kommandon de aldrig skulle kunna lista ut själva ("Sue, lägg ett kraftfält runt honom! Johnny, skjut eld på honom! Ben, slå till honom!").

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Roy Crane: Buz Sawyer -- ”Sultry’s Tiger”.

Något ut- och nedslagen av en astmaattack från gårdagen avstår jag från min dagliga promenad in till sta’n för att trakassera personal och kunder på den lokala seriebutiken, för att i stället ägna mig åt Roy Crane. Efter att en framstående medlem på detta forum öst beröm över Crane för hans insatser på ”Wash Tubbs” bestämde jag mig för att införskaffa ”Buz Sawyer”-samlingen ”Sultry’s Tiger” från Manuscript Press. Det är den andra Buz-samlingen därifrån, och den täcker tiden från 1944 till början av 1946.

Ska sanningen fram var jag en smula tveksam till inköpet, eftersom jag läst tillräckligt av serien ifråga från sjuttiotalet för att ha insett att dess träiga, pålitligt USA-jingoistiska kalla kriget-perspektiv inte var något för mig. Men eftersom jag nyligen upptäckt att ”Johnny Hazard” var en betydligt skojigare serie på fyrtiotalet än i ”modern tid” tyckte jag att jag kunde ge Buz chansen.

Det var ett misstag.

Crane har en flyhänt, halv-cartoonig stil som är lätt att läsa och ta till sig. Han är skicklig på att få liv och rörelse i sina bilder, och berättandet flyter väl. Men där tar fördelarna slut. ”Buz Sawyer” ska föreställas vara en äventyrsserie med en djärv flygare i huvudrollen, men stora delar av samlingen handlar i stället om de olika kärlekstrianglar Buz lyckas trassla in sig i -- den purunga Christy som när Buz kommer hem på permission plötsligt visar sig ha blivit kvinna vs dels hans fästmö, den dryga rikemansdottern Tot Winter, dels den bleka Dragon lady-kopian maharani Sultry. Ingendera triangeln befolkas av något mer än stereotyper, och så fort de dyker upp i handlingen dras tempot ned i botten.

Lika illa är att när Crane ägnar sig åt det han egentligen borde vara bra på, själva äventyren, serveras läsaren återigen en bunt klichéer, den här gången från gamla krigsfilmer. Japanerna skildras lika stereotypt och töntigt som Crane sedermera skulle porträttera USAs ryska motståndare i det kalla kriget, och resultatet blir att det knappast är någon större bedrift när Buz besegrar dem. Det är det stora problemet med den här sortens klichéartade skildringar av ideologiska motståndare i serier, filmer etc: inte att det skulle vara att begå propagandistiskt våld på verkligheten, utan att det gör berättelsen så mycket mera ointressant.

De enda gånger serien bränner till en smula är när den tittar på den militära befälhavarens dilemma: att behöva riskera livet på de unga män vars liv han anförtrotts. Det finns några sådana episoder som fokuserar på ledaren för Buz’ skvadron, commander Flint, som rent av har en färdig lista på i vilken ordning medlemmarna av hans skvadron kommer att förolyckas, men det är alldeles för lite för att rättfärdiga inköp eller ens läsning av ”Sultry’s Tiger”.

Rekommenderas ej.

Sv: Nyläst av Göran S

Tillägg utifrån ett utbyte jag hade med den förträfflige Germund von Wowern på SeFs mejllista:

Captain Easy och Wash Tubbs förtjänar fortfarande en chans, men Buz får inga fler chanser av mig -- i varje fall inga jag kommer att betala för. Vare sig den tidiga eller den sena versionen har gett mig särskilt mycket nöje att läsa. (Den tämligen mossiga kvinno- och familjesynen stör mig också.) Skillnaden i begåvning blir tydlig när man jämför med Frank Robbins' "Johnny Hazard" (vars söndagssidor jag nu fått läsa tack vare att Fantomen-tidningen kör dem), där dialogen, även om den känns en smula daterad ibland, ändå är rapp och snärtig. Den i grunden inte särskilt trevlige Hazard -- han är verkligen en tjurskallig buffel med klara misogyna tendenser -- blir ändå en spännande personlighet genom sitt mod, sitt hjärta på rätta stället, sina ledaregenskaper och sin enastående rådighet. Till slut måste man kapitulera för honom, med testosteron och allt. Buz är jämfört med Johnny en sorgligt tråkig träbock, oavsett att Crane är så duktig tecknare.

Man kan också jämföra med Milt Caniff -- det är i och för sig ett antal år sedan jag råkade glutta i de "Terry och piraterna"-samlingar jag mest köpt av samlarskäl (ljuva ungdom då man hade råd med sådant) och blev tvärfast resten av den dagen, men minnet sitter kvar. Caniffs teckningar har inte samma schwung som Cranes, men vilka historier han berättade!

63 Senaste redigerad av germund (2007-02-06 20:13:37)

Sv: Nyläst av Göran S

"Den förträfflige..."? Jag tror minsann du försöker sätta griller i huvet på mig, min käre Göran! smile

I samband med detta kan jag rekommendera denna läsvärda artikel av seriehistorikern R.C. Harvey:

http://www.adventurestrips.com/washtubb … crane.html

Den förklarar varför Captain Easy/Wash Tubbs är en så läsvärd serie, och sätter därigenom även fingret på de kvalitéer Buz Sawyer saknar.

Sv: Nyläst av Göran S

Harvey är kungen på den här sortens artiklar. Tack för länken.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Don Rosa: The Life and Times of Scrooge McDuck Companion

Don Rosas storverk, Farbror Joakim-historiken ”The Life and Times of Scrooge McDuck” innehåller inte hans enda historier om den unge äventyraren Scrooge -- Joakim von Anka. Genom åren har Carl Barks-beundraren Rosa skapat flera återblickar som utbroderat de biografiska data den gamle mästaren låtit framskymta i sina berättelser, och föreliggande volym samlar ett antal sådana som inte kom med i ”Life and Times”. Det har både för- och nackdelar. Vi kan börja med fördelarna, för de är onekligen roligast att prata om.

För det första är Rosa en mycket läsvärd berättare. Han har en fallenhet både för fantastiska historier och för roande detaljer -- som inte alltid gör så mycket för att föra de storslagna historierna framåt, men som ofta tydliggör de inblandade personernas karaktärer. Trots Rosas förkärlek för det smått otroliga i sina historier hålls de i regel kvar på jorden av hans lika starka önskan att förankra dem i faktiska historiska händelser och personer. Sålunda uppträder i denna samling bland andra president Theodore Roosevelt, Annie Oakley, vulkanen Krakatoa, Geronimo, Jack London och guldgrävarstaden Dawson. Slutligen ska också nämnas Rosas minutiöst uppbyggda intriger. De ingenjörsmässigt stabilt konstruerade intrigerna låter honom dra iväg med sina hugskott utan att riskera att hela konstruktionen faller samman; han har alltid en stabil grund att återvända till.

Samtidigt är alla dessa källor till Rosas styrka som berättare även källor till svagheter. Detaljrikedomen gör hans historier i hög grad omläsningsbara, det finns nästan alltid något nytt att upptäcka i dem, men den kan även hämma läsbarheten. Historiska personer som Wyatt Earp, Bat Masterson och Judge Roy Bean tillför onekligen en roande dimension när de dyker upp i Scrooges guldgrävande ungdom, men presentationen av dem, och de idiosynkrasier som också ska presenteras och knytas till dem, drar icke desto mindre ner tempot i berättandet. Att Rosa finner speciell glädje i att plocka in legendarer som Annie Oakley, Buffalo Bill och Geronimo samt bröderna Dalton i en historia är inte svårt att ha förståelse för, men det medför också att det blir nästan litet trångt när även Scrooge och hans släkting, den pensionerade ångbåtskaptenen Pothole McDuck, ska få plats i historien. Ibland gör Rosas speciella små käpphästar, främst den historiska förankringen, ett smått tvångsmässigt intryck. Normalt är det inte ett problem, men ibland blir det en smula för mycket. Det var inte något problem i ”Life and Times”, eftersom han där hade så mycket som skulle berättas på så begränsat utrymme att han helt enkelt inte hade tid att låta detaljerna breda ut sig så mycket. Därför är också, menar jag, ”Life and Times” ett bättre verk än ”Companion”, trots att ”Companion” låter honom lägga mer tid på saker som han uppenbarligen älskar.

Boken börjar med en roande tidsparadox; Magica de Hex reser bakåt i tiden för att stjäla Scroooges ”lucky dime”-- myntet som blivit en kraftfull talisman genom sitt livslånga nära samband med världens rikaste anka -- från Scrooge när denne fortfarande bara är ett barn och därför inte kan försvara det som i nutiden. Dock har hon inte tänkt på att om hon stjäl myntet från Scrooge innan han ägt det hela livet blir det inte mycket till talisman av det...

Rosa är bra på den här sortens paradoxer; hans logiska genomförande av dem är alltid roande, liksom det sätt historien måste slå knut på sig själv för att myntet ändå ska hamna hos Scrooge i slutändan. Jag misstänker starkt en ungdom med betydande inslag av att ha läst de gamla klassiska amerikanska science fiction-tidskrifterna.

Därefter följer en berättelse om hur Scrooge fraktar longhorn-tjurar till Java, den ovannämnda konfrontationen med de fruktansvärda bröderna Dalton, och den del av Scrooges liv som får den största uppmärksamheten i samlingen: hans guldgrävardagar i trakten av Dawson, och hans korta, intensiva och djupt tragiska kärleksaffär med saloonägarinnan Glittering Goldie. Den delen av Scrooges liv avhandlas i två hela historier, samt delar av en tredje (mer om den nedan). I den första skildras hur Scrooge, efter att Goldie försökt stjäla en enorm guldklimp av honom, släpar ut henne till sin inmutning och tvingar henne att arbeta där en månad så att hon ska lära sig hur hårt livet är för de guldgrävare hon lurar på sin saloon. Goldie planerar hela tiden att rymma och stjäla med sig hans guld, men efterhand börjar hon känna medkänsla -- och mer än så -- med den lille pojk som tvingades ge sig ut i världen alldeles ensam för att förtjäna sitt uppehälle. Scrooge å sin sida blir i längden inte opåverkad av hennes tuffhet och skönhet, och så går det som det brukar gå: Västernlegenderna Wyatt Earp, Roy Bean och Bat Lash dyker upp för att befria Goldie, varefter Butch Cassidy och Sundance Kid kidnappar Goldie och sticker med henne och guldklimpen. Scrooge räddar henne förstås på ett synnerligen spektakulärt sätt, och sedan drar de sig tillbaka till hans lilla stuga för att slåss... och kanhända något mera.

Det är en briljant historia med många roliga små extrapoänger och eyeball kicks, men framför allt är det stor tragedi: det är uppenbart att Scrooge och Goldie älskar varandra, men ingen av dem klarar av att offra den personliga prestigen och ta det sista lilla steg som fattas för att de ska kunna leva tillsammans resten av livet. Det tragiska elementet fanns redan i Barks ursprungliga historia om Goldie, men Rosa skruvar upp volymen en smula och har gjort Goldie till den kanske allra viktigaste personen, eller kanske man ska säga händelsen, i Scrooges liv.  Det är inte i sig något fel, men det är en illustration av att han inte alls är någon slavisk efterhärmare av mästaren Barks. Tvärtom förhåller han sig självständigt, om än respektfullt, till det barkska arvet; han har med det som utgångspunkt skapat ett eget ankuniversum med sin egen distinkta synvinkel.

Nästa berättelse är ytterligare en Goldie-historia, och handlar om hur hon senare anmäler Scrooge för kidnappning i hopp om att få honom att komma ner till Dawson för att försvara sig så att de kan bli tillsammans igen. Den historien hör tyvärr inte hemma i den här samlingen. Som fristående berättelse är den inte alls dålig, men den är i grunden samma berättelse som de 32 sidor jag nyss läst: Goldie och Scrooge älskar varandra, men ingen av dem har det personliga modet att visa sin sårbarhet och erkänna det. Den tillför därför inget till samlingen, utan känns mer som tårta på tårta.

Efter att därefter låtit Scrooge stångas med Theodore Roosevelt, tjuriga indianer och sydamerikanska generaler med diktatordrömmar i samband med grävandet av Panama-kanalen avslutar Rosa så volymen med ännu en för honom typisk science fiction-historia. Det här är dock ingen tidsparadox; i stället har Gyro Gearloose uppfunnit ett slags drömhjälmar som tillåter att man tar sig in i andra människors drömmar, och Beagle Boys stjäl uppfinningen för att ta sig in i Scrooges drömmar och locka ur honom kombinationen till kassavalvet. Donald måste följa efter dem och slänga ut dem ur Scrooges drömmar en efter en. Historien är både bisarr och logisk på samma gång, och påminner mig om vissa sublimt fåniga Superman-äventyr från 50-60-talet.

Sammanfattningsvis kan sägas att den ursprungliga ”The Life and Times of Scrooge McDuck” är överlägsen uppföljaren, av flera skäl. För det första tvingade den stora mängden historiska data som skulle in i berättelsen Rosa att avstå från att dröja för länge vid sina favoritämnen, vilket ledde till bättre tempo i berättandet och en mer varierad samling serier. För det andra skedde en utveckling av Scrooge under seriens fortskridande, vilket också främjade variationen och även ledde till en mer intressant personteckning. För det tredje var det helt enkelt nyskapande att göra ett sådant massivt biografiskt verk om en av Barks-ankorna. ”Companion” är däremot helt enkelt en samling roliga och bitvis spännande berättelser om Uncle Scrooges ungdom. Det gör att den inte når upp i föregångarens klass, men den är absolut värd att läsa.

Se till att ta en paus mellan Goldie-berättelserna bara.

Sv: Nyläst av Göran S

Torsten Ekboms "Bildstorm" är en samling essäer om modernismen som sveper från Paris genom bland annat Wien, Stockholm och Moskva för att slutligen landa i New York. För varje stad tas upp ett varierande antal modernistiska skapare av litteratur, konst och arkitektur samt musik. (Själv hänger jag dock inte riktigt med i musikterminologin, skall medges.)

Ekboms kunnighet likväl som hans entusiasm lyser igenom på i stort sett varje sida och gör läsningen till en glädje (utom kanske när man läser om hur den byråkratiska kommunismen kväver den entusiastiska kreativiteten bland Rysslands författare och konstnärer efter revolutionen, och hur dess stalinistiska variant därefter gör slut på de sista överlevande). Men anledningen till att han platsar här är kapitlet om Krazy Kat.

Kunskapsnivån är visserligen i just det här fallet inte större än i en initierad B&B-artikel, men entusiasmen är engagerande. Ekbom prisar Herrimans beslut att placera Krazy, Ignatz och Offissa Pupp i det Arizonska ökenlandskap som John Ford senare skulle muta in i sina filmer, och det flitiga användandet av natten med dess halvt uppumpade måne. Tillsammans ger de en fond av magisk urtid till de mänskliga förvecklingarna i Krazy & Co:s lilla värld.  Ekbom menar också att den amerikanska (åtminstone den modernistiska) kritiken, som inte tyngdes av samma enorma börda av århundraden av "högkultur" som den europeiska, lättare kunde se kvaliteterna hos populärkulturella alster, och såväl kritikern Gilbert Seldes som poeten E. E. Cummings höll "Krazy Kat" mycket högt.

(Fast själv ska jag medge att jag tog allra mest intryck av Ekboms inledningskapitel där han påpekar att föreställningen om ett konstnärligt avantgarde vanligen är förenad med en (van-) föreställning om en konstnärlig evolution där högre, bättre former gradvis slår ut och ersätter lägre och sämre. Snarare känns det för mig som att man kan tala om konstnärliga grupperingar -- eller kotterier, om man inte gillar det grupperingen i fråga producerar -- varav en del visar sig förmögna att påverka stilar och åskådningar utanför den egna grupperingen. Och ändå kan man undra hur stort infytande ens de mest framgångsrika har i längden. Det torde vara svårt att betvivla Ingmar Bergmans storhet som filmare och teaterman, men frågan är om han påverkat fler människor i högre grad än cheferna på på de produktionsbolag som producerade de första dokusåporna...)

Edit: Hoppsan. Jag glömde ju att jag tänkt ta med följande briljanta Osip Mandelstam-citat: ”Teorin om framsteg i litteraturen representerar den grövsta, mest avskyvärda formen av akademisk ignorans. Litterära former förändrar sig, en uppsättning former lämnar plats för en annan. Men varje förändring, varje vinst, åtföljs också av en förlust, något som går förlorat.” I linje med Mandelstams karaktär kanske en smula skarpt formulerat, men klart tänkvärt.

Sv: Nyläst av Göran S

Sergio Aragonés & Mark Evanier: Groo. The Hogs of Horder

"Hogs of Horder" är en ganska uppenbar allegori över Bush-eran i amerikansk politik och ekonomi. Efter en kort sejour i det avlägsna Khitani, där arbetskraften är billig och priserna därför också är billiga -- så billiga att en enda kopin räcker till en hel festmåltid -- återvänder Groo till det blomstrande landet Hordes med livaktig bygg- och tillverkningssektor och höga priser. Och, förstås, höga löner till ägarna av alla de företag som producerar vagnar, hus, leksaker etc. Vagnmakarna har dock vissa problem; konsumenterna verkar föredra konkurrenternas billigare och bättre vagnar. För att råda bot på sina problem frågar de en av sina icke vagnsköpande arbetare vad han skulle vilja ha för vagn om han skulle köpa en vagn. Tyvärr är arbetaren Groo, som drömmer om en jättestor vagn som måste dras av massor av hästar, så när han väl lyckats förstöra vagnfabriken och dragit vidare tar vagnmakarna stora lån för att bygga upp en ny fabrik för enorma -- och enormt dyra -- vagnar.

Eftersom Groo förstört många verksamheter som behöver byggas upp på nytt har bankerna snart lånat ut i stort sett alla pengar de har. Samtidigt har landets kung egna problem. Hans lydkung Azzar av Mesopia har blivit så tyrannisk att folket gjort uppror, och för att skydda sina intressen i Mesopia -- huvudsakligen den hästuppfödning som importeras för att dra de vagnar man producerar -- skickar han in sin armé att avsätta Azzar. Mesopias folk kommer att välkomna armén, man installerar en ny, något mindre tyrannisk tyrann, och så kan allt fortsätta som vanligt.

Problemen börjar dock nästan genast. Groo har följt med armén till Mesopia, och får svårt att välja sida mellan tyrannens trupper och rebellerna, eftersom båda sidor anklagar motparten för att vara onda och mörda små kattungar. Han skickas tillbaka till Horder med en skeppslast hästar. Hemma i Horder har vagnmakarna börjat producera sina nya, dyra vagnar som dessutom behöver fyra hästar som dragdjur i stället för de sedvanliga två. Till råga på allt har Horders fabrikanter (via Groo) fått nys om att lönerna är löjligt låga i Khitan, så de börjar lägga ned sin egen tillverkning av glas, leksaker med mera för att i stället importera varorna från Khitan. Dålig lönsamhet i Horder leder till att bankerna inte får tillbaka de pengar de lånat ut, så kungen måste låna pengar av det allt rikare Khitan för att rädda både dem och de inkompetenta vagnmakarna. Samtidigt börjar Mesopias båda folkgrupper, Suppu och Buffu tvista om vem som ska styra landet i fortsättningen...

Det hela slutar med att konjunkturen äntligen vänder uppåt i Horder igen. Kungens lättnad över detta blir dock kortvarig, eftersom khitanierna tillbringat de senaste månaderna med att köpa upp Horders banker och industrier och nu tar över landet och döper om det till "New Khitan". Den vise The Sage sammanfattar det hela när han och Groo lämnar Horder: "Its economy will recover. Economies always do, eventually. The question is always how much suffering there will be before that happens."

Det är verkligen visa ord, och väl värda att komma ihåg för både medborgare och politiker, men de nästan hundra sidor det tog för att komma fram till dem är inte riktigt värda resan.

Som synes är satiren i det närmaste övertydlig, och ligger väldigt nära det senaste decenniets nyhetsrubriker. Resultatet saknar den lekfullhet som präglat satiren i de bästa Groo-historierna, och det är kanske den första Groo-historia som jag läst utan att skratta en enda gång. Det är välgjort som alltid, men för att få insikter om amerikansk ekonomi vänder jag mig hellre till ekonomer som Paul Krugman och Brad DeLong än serier. Groo tog ett steg för långt bort från sitt vanliga lättsamma, knasiga handlag den här gången, och jag hoppas den hittar tillbaka dit i nästa utgåva.

Sv: Nyläst av Göran S

Frederik L . Schodt: The Astro Boy Essays

För mig har Ozamu Tezuka mest framstått som skapare av melodramatisk och ibland en smula barnsligt berättad manga, men grunden för detta har varit svag; huvudsakligen har jag läst "Adolf" och enstaka annat samt tittat på reklam för "Astro Boy". Schodt är dock absolut rätt person att läsa för den som vill föedjupa sig en smula när det gäller manga; han är svårslagen när det gäller att skriva historik över denna. "The Astro Boy Essays" är en smula missvisande som titel, dock – det rör sig knappast om essäer utan helt enkelt om en mycket väl genomförd historik över fenomenet Astro Boy och hur historien om denne berättats i olika medier samt Tezukas egen utveckling som serieskapare och, i slutändan, arbetsledare.

Kortfattat kan sägas att "Astro Boy", om man får tro Schodt, trots sitt något barnserieaktiga utseende inte bara sysslar med äventyr och comic relief, utan även den sorts tuffare moraliska och filosofiska frågor som kännetecknar de litet djupare äventyrsserierna. Faktum är att Tezuka uttryckt besvikelse för olika amerikanska versioner av sin skapelse eftersom de ägnat sig för mycket åt just äventyrsaspekten och renodlat konflikten gott-ont, och därmed simplifierat hans skapelse. Samtidigt måste den tävlingsinriktade Tezuka hantera att det växte fram en vuxnare mangakultur i Japan, en som såg hans egna alster som just en smula barnsliga, och förhålla sig till den för att behålla sin status som den absolut främste mangaskaparen (att han brukar benämnas "the God of Manga" tyder väl i någon mån på att han lyckades med det).

Schodt tar också upp Tezukas animationsstudio, för vilken "Astro Boy" blev både en välsignelse – eftersom den spred dess arbete världen över och i någon mån får sägas ha skapat den japanska animationsindustrin – och en förbannelse – eftersom den låste fast studion i en förenklad animation och dåliga arbetsförhållanden för animatörerna, då man i grunden gjorde en billighetsprodukt.

Jag kan tyvärr inte gå in på några djupare deetaljer än så, eftersom någon fräck person också ville låna boken av Serieteket, varför jag tvingades återlämna den innan jag hunnit göra några mer omfattande minnesanteckningar. Men eftersom jag inte längre kan monopolisera den tycker jag absolut att ni också ska låna och läsa den; den ger en intressant bild av såväl serieskaparen Tezuka som hans alster "Astro Boy", och Schodt skriver sin vana trogen en utmärkt sakprosa – lättläst och tydlig utan att för den skull vara tunn på information.

Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Nicolas De Crécy: Glacial Period

Museet Louvren samarbetade för några år sedan med en kvartett serieskapare för att ge ut seriealbum som skildrade museet från olika synvinklar. Ett av dessa album var Nicolas de Crécys Glacial Period. I en mycket kallare framtid, som glömt mycket av mänsklighetens tidigare historia, tar sig en expedition fram över en till synes ändlös snövidd.  Med på expeditionen är inte bara människor, utan även ett antal talande hund-gris-hybrider, vars nosar är så känsliga att de inte bara kan hitta igen gamla artefakter med dem, utan även med inbygg kol-14-förmåga kan bedöma deras ålder.

Det finns fissa spänningar inom expeditionen. Dess ledare, Gregor, är en smula åt det bossiga hållet, vilket irriterar en av grishundarna, Hulk (som fått sitt namn efter vad man tror vara en gammal gudom). Hulk har även andra problem; de andra grishundarna hånar honom för att han är så glupsk, och han är olyckligt kär i dottern till expeditionens finansiär. Hon följer med expeditionen eftersom hennes far är för sjuk för att göra det, men även hon har vissa problem med Gregor och dennes kontrollbehov.

Hulk kommer ifrån den övriga expeditionen, och rasar ned i vad som visar sig vara Louvrens statysamling. Där har statyerna kommit till liv under de många århundraden de tillbringat i ensamhet, och en bitvis rätt intressant konversation om bland annat episoder ur Louvrens historia. Samtidigt har den övriga expeditionen upptäckt Louvrens tavelsamling, men förstår inte vad den är utan formulerar en (tämligen bisarr) historik över de århundraden de förlorat kunskapen om utifrån målningarna i den; man kan rent av säga att de Crécy skapar en serie av de målningar han använder för att föra fram den satiriska historiken.

Sedan dyker ett hot upp, och expeditionen och Louvrens olika verk måste gemensamt lösa problemet. Jag ska inte gå närmare in på det, för det här albumet är så pass läsvärt att jag inte vill komma med några spoilers, men de Crécy tar ytterligare ett steg ut i det fantastiska (och smått bisarra) med albumets upplösning.

Jag har ett lite blandat intryck av albumet. de Crécy är en utmärkt tecknare och färgerna i albumet är fantastiska – tyvärr får man inte den fulla upplevelsen av dem eftersom den amerikanska utgåvan inte är i fullstort franskt albumformat – vilket framför allt sekvensen med målningarna som historisk serie lider av, men även de Crécys färghantering förtjänar ett större format. Han skildrar på ett utmärkt sätt spänningarna mellan expeditionens olika medlemmar men överger tyvärr den tråden halvvägs genom albumet. I stället får vi den ganska misslyckade historiemissuppfattningsepisoden med målningarna, som tyvärr blir tämligen platt. Det fantastiska elementet med statyerna som vaknat till liv fungerar utmärkt, men sedan får jag en känsla av att han valt att säga "äsch, jag kan ju göra vad som helst" med upplösningen, som tar det fantastiska i fel riktning och utan tillräcklig hänsyn till berättelsens inre logik och sammanhållning.

Så det är inte ett odelat lyckat resultat, men det som är lyckat är ändå så bra att det blir klart läsvärt. Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Robert Kanigher, Joe Kubert m fl: DC Showcase Presents Enemy Ace

Den här samlingen innehåller en helt fantastisk historia. Flygarässet Rittmeister Hans von Hammer leder sin jaktflygsskvadron under första världskriget i gentlemannamässiga luftdueller mot de franska och brittiska motparterna. Han är en så skicklig pilot att han kanske inte alltid vinner, men åtminstone aldrig förlorar – och förlorar man uppe i "de mordiska skyarna" är följden oundvikligen döden. von Hammer är så skicklig på att undgå döden medan han skjuter ned sina motståndare, och medan hans egna piloter också skjuts ned, en efter en, att han till och med av sina egna betraktas som en dödsmaskin. När han kliver ut ur sitt blodröda Fokker-triplan håller hans underlydande sig på avstånd; inte av respekt utan av rädsla och motvilja. Den enda han känner någon form av gemenskap med är en stor svart varg som han då och då stöter på under sina vandringar i naturen... Vargen, och så de tappra män han då och då möter i luftdueller; män som varken begär eller ger någon pardon, men som spelar spelet tappert och ärligt.

Det är en mycket bra historia, och Joe Kuberts teckningar skildrar den på ett magnifikt sätt. Kubert var här på toppen av sin förmåga, och med sin smått nonchalanta, skissartade elegans berättar han historien på ett svårslaget sätt. Riktigt hur bra Kubert är inser man när man läser de avsnitt som tecknats av andra, som Howard Chaykin, John Severin och Russ Heath.

För det är det stora och enda problemet med den här samlingen, men det problemet är å andra sidan enormt: Den innehåller inte bara en historia, utan drygt ett par dussin. Författaren Robert Kanigher berättar sin enda historia om och om och om och om igen, tills man är så utless på den att man bara vill spy på eländet. Det finns i och för sig många serier som berättar samma grundhistoria upprepade gånger, men oftast (om de är bra) så varierar de den en smula så att man inte tröttnar på den. Så är inte fallet här. Variationen mellan de olika episoderna, från grundintrigen ner till enskilda repliker, är minimal.

Ändå kan jag inte låta bli att rekommendera den här samlingen – det är ju Joe Kubert som har tecknat merparten av den. Hans teckningar är helt enkelt fantastiska, liksom hans berättande. Howard Chaykins fåtaliga kapitel i von Hammer-sagan, till exempel, är bara patetiska i jämförelse – murriga och otydliga. Veteranen Severin är tydligare i sitt berättande, men han saknar den Kubertska elegansen.

Och dessutom avslutas samlingen med en Batman-historia med "Enemy Ace"-anknytning, tecknad av ingen mindre än Neal Adams – som låter sitt manér gå i riktning mot Kuberts i de scener där Enemy Ace-anknytningen framträder, vilket är otroligt snyggt.

Det här är en förfärlig seriesamling. Men den är (åtminstone merparten av den) underbart tecknad. Räcker det för er, så skaffa den för all del. Men räkna inte med att orka läsa hela.

Sv: Nyläst av Göran S

Anneli Furmark: August & jag

Av någon märklig, oförklarad anledning dyker August Strindberg upp i Stockholm vintern 2008. Han stöter ihop med litteraturstudenten Sigrid, som hjälper honom hem till hans lägenhet – som märkligt nog inte omfattas av tidsluckan. Sigrid är jättearg på Strindberg för saker han skrivit om kvinnor, så hon kan inte låta bli att komma tillbaka till honom. Strindberg å andra sidan -- som kommenterar Sigrids ilska med "det var föga originellt. Det finns inte en människa som inte är arg på mig" -- vill gärna se henne igen eftersom hon är den enda människan i dagens Stockholm som verkar kunna hjälpa honom. Så Sigrid shoppar mat åt August, och sedan sitter de kvar en stund och pratar en stund innan Sigrid måste gå för att hinna till en föreläsning. På kvällen återvänder hon, de går gemensamt ut och shoppar, och så äter de en god måltid tillsammans i Strindbergs lägenhet. Och samtalar.

Som framgår av redogörelsen ovan är detta inte en bok med särskilt mycket action. Och jag kan lika gärna säga genast att jag inte är någon fan av Furmarks teckningsstil; de många små tuschstrecken gör den murrig, och hennes linje känns rätt osäker. Trots det finns det all anledning att hysa beundran för hennes välskrivna berättelse. Greppet, att helt sonika plocka över August Strindberg till vår tid och låta honom möta en ung kvinna som både beundrar och ogillar honom, och låta dem prata om saken, är välfunnet och väl hanterat, och dialogen utmärkt. Strindberg kunde lätt ha skildrats som arrogant och grälsjuk -- och det hade kanske inte varit särskilt fel, heller -- men Furmark ger honom mycket mänskliga drag. Han finner det förvirrande att vara i en helt annan tid och jobbigt att vara beroende av den unga Sigrid (som han inser egentligen inte har råd att "ha honom i maten"), men han är samtidigt respektfull mot henne och är villig att lyssna på hennes kritik samtidigt som han inte är beredd att acceptera allt hon har att säga.

Sigrid å andra sidan slits mellan sin beundran för mycket av vad Strindberg har skrivit och sin ilska över annat, men hon lär känna honom bättre och tycks i slutändan kunna förena de båda bilderna hon har till en enda, av en sammansatt person (vilket inom psykologin ses som ett tecken på mognad, vilket väl är anledningen till att vi ser så litet av det i såväl debatt (både politisk och kulturdito) som i fiktion.

Kort sagt blir det ett produktivt samtal mellan August och Sigrid, och det är faktiskt smått fantastiskt med en serie (eller annat verk) som helt enkelt handlar om ett produktivt samtal. Jag tycker man kan se ett släktskap mellan Furmark och en annan av de mer intressanta svenska serieberättarna, Li Österberg. Båda skriver utmärkt dialog i till synes stillsam vardagsdramatik, och är ytterst läsvärda. Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Daniel Gustavsson: Serier på biblioteket. Allt du vill veta om serier som du inte visste fanns

Daniel Gustavsson, som bloggar om serier på http://www.seriebibliotekarien.com/ , har skrivit en bok om serier med förstahandsmålgruppen bibliotekarier, men eftersom boken ger kortfattade och lättfattliga men ändå inte menlösa presentationer av såväl seriemediet som amerikansk, japansk och europeisk seriehistoria och seriegenrer fungerar den utmärkt som introduktion av mediet för den större allmänheten. Själv hade jag gott utbyte av hans mangaintroduktion och -ordlista, ett område jag är betydligt mindre informerad om än de andra.

Boken inleds med en kort introduktion till mediet och dess konventioner. Därefter följer en presentation av olika seriegenrer, diskussion om hur serier kan användas på biblioteket och varför även serier på andra språk än svenska bör tas in, samt de ovan nämnda geografiskt bundna seriehistoriska översikterna.

Detta upptar inte fullt halva boken. Därefter följer rekommendationer av specifika serier/seriesamlingar för inköp (också inte fullt halva boken) samt böcker och sajter om serier, och ordförklaringar.

Det här är inte den bok jag skulle rekommendera till en redan insatt serieläsare, även om det finns saker att upptäcka i den även för oss – inklusive bland Gustavssons läsrekommendationer – men det den vill vara, en lättläst men ändå relativt fyllig introduktion till seriemediet, är den på ett utmärkt sätt. (En sak som känns litet konstig är att en bok om ett bildmedium är renons på bilder, men jag misstänker att det är i syfte att hålla ned priset.)

Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Gardner Fox, Carmine Infantino m fl: Showcase Presents Adam Strange Vol. 1

Arkeologen Adam Strange hittar den gamla inkastaden Caramanga och den siste inkakejsaren Atahualpas enorma guldskatt, men råkar illa ut. De inkakrigare som fortfarande vaktar staden efter mer 500 år har inte för avsikt att låta omvärlden få veta att skatten fortfarande finns där. Adam flyr för livet i en skur av pilar... tills han hindras av ett enormt stup.

Adam tar sats för det omöjliga hoppet tvärs över den djupa klyftan, men mitt i språnget träffas han av något som liknar en blixt och... försvinner.

I nästa ögonblick upptäcker Adam Strange att han befinner sig i en tropisk djungel och jagas av ett stort dinosaurieliknande djur. Plötsligt dyker en rymdskeppsliknande flygfarkost upp och fångar besten i ett nät, och sedan hoppar en vacker ung kvinna ut ur skeppet och presenterar sig på ett obegripligt språk. Hon tar med Adam till en futuristisk stad och en språkmaskin som lär Adam hennes språk på några ögonblick.

Flickan, Alanna, och hennes far, vetenskapsmannen Sardath, förklarar för Adam att deras planet, Rann, under flera år försökt kontakta Jorden. Deras kommunikationsmetod, Zeta-strålen, har dock på vägen av okänd rymdstrålning förvandlats till en teleportationsstråle. Just som Alanna tar med Adam på sightseeing på Rann anfalls planeten dock av rymdskepp från en annan värld. Med hjälp av list och vetenskap – trots att han är arkeolog uppvisar Adam en otroligt imponerande kunnighet inom fysik, kemi och ingenjörsvetenskap – lurar Adam de anfallande rymdvarelserna och besegrar dem.

Adam får dock inte tid att njuta segerns sötma tillsammans med Alanna någon längre stund; Zeta-stråle-laddningen i hans kropp tar slut, och han teleporteras tillbaka till Jorden. Men eftersom Adam förälskat sig i den vackra Alanna lovar han att på något sätt komma tillbaka. Han vet när nästa Zeta-stråle kommer att träffa Jorden, så det gäller bara att vara på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så Adam börjar en av de mer långväga jobbpendlingarna i historien. Varenda gång han anländer till Rann finns det något nytt planetärt eller interplanetärt hot där (och finns det inget anländer det ett inom en mycket kort tidsrymd), ett hot som kännetecknas av a) ett ondskefullt geni eller monster som b) förklarar sin plan i minsta detalj och c) antingen använder ett vapen som är, eller själv är, är fullkomligt opåverkbart av vare sig Adam Stranges oerhört kraftfulla strålpistol eller av Ranns imponerande arsenal av allt från strål- till atomvapen. Det är upp till Adam att besegra hotet med en kombination av briljant vetenskap och genial påhittighet... och det gör han förstås. Varenda gång.

Det här är alltså ganska klassisk rymdopera – http://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdopera – inte minst på så sätt att den vetenskap den bygger på ofta är tämligen skakig. Utan någon närmare förklaring får radioaktivt damm levande varelser att förstenas. En rymdras klarar inte av att besegra den galaktiska fågelvarelse som när den äter upp deras planets platina avger giftig strålning som dödar dem, så de byter helt enkelt plats på sin planet och Rann, utan några nämnvärda problem. Och så vidare. Det brister också ofta en smula i logiken – till exempel, om de är så mäktiga att de kan byta plats på planeter över många ljusårs avstånd, varför använde de inte den kunskapen för att i stället skicka iväg rymdfågeln?

(En annan sak man kan fråga sig är varför Ranns invånare över huvud taget har några vapen alls, för de fungerar verkligen aldrig mot några av de hot som hemsöker dem.)

Okej, det blir en smula både repetitivt och töntigt, men det har ändå sin charm med en hjälte som löser problem genom att använda hjärnan i stället för med enorma muskler eller vapen, så jag tycker  det här är bra läsning för typ 9 - 13-åringar. Mycket action, lite kysk och innerlig kärlek mellan Adam och Alanna (som förstås dock är en smula i våpigaste laget), och en hel del "kan du klura ut hur Adam ska lösa det här problemet. "Splaschorna", dvs äventyrens förstasidor, presenterar Adams dilemma i en stor, dramatisk bild – typ "What are you going to do, Adam Strange? If you hold on to your gun, that magnetic cloud will draw you into it -- destroying you! You can save yourself only by letting go of your gun and surrendering to me!" – och sedan har författaren Gardner Fox 8 - 14 sidor på sig att presentera hur situationen uppkom, hur Adam löser den, och så någon sida om hur han får sin belöning i form av en kyss från den beundrande Alanna...

De första äventyren är tecknade av Mike Sekovsky och tuschade av Joe Giella och Frank Giacoia. Snart tas dock tecknandet över av Carmine Infantino i en ganska elegant och nästan en smula manieristisk stil. I den här volymen är han oftast tuschad av Murphy Anderson, som skulle bli klassisk tuschare av Curt Swan på "Superman" (eller Stålmannen, som han då fortfarande hette på svenska). Det är rent av så att jag får en del 70-tals-Superman-vibbar av många av Adams äventyr – det var även där ofta som Stålmannen då fick hantera något plötsligt uppdykande hot, först besegrades tillfälligt, och sedan funderade ut hur han skulle besegra det, och Andersons karakteristiska tuschlinjer binder samman de båda figurerna. Sekovsky-Giella-Giacoia är mindre roliga att se; figurerna ser inte riktigt likadana ut från bild till bild och är ofta ganska fula; dock ska sägas att Giella var en mästare på att få till fantastiska glansdagrar på korpsvart kvinnohår; Alannas lockar har en lyster som Wella-reklamens modeller bara kan drömma om.

Egentligen inte rekommenderad, men har du en inre 9-12-åring som älskar äventyr kan "Showcase Presents Adam Strange" ändå vara värt en genomläsning. Bara inte i ett sträck.

Sv: Nyläst av Göran S

Chris Giarrusso: Mini Marvels Ultimate Collection

Det finns mycket man kan parodiera i Marvel-universumet, och ibland gör de det själva. Not Brand Echh (http://en.wikipedia.org/wiki/Not_Brand_Echh) är det klassiska exemplet. Chris Eliopolis (och Marc Sumerak) hade mycket roligt med Franklin Richards i rollen som busfrö av Calvin/Kalle-kaliber (http://en.wikipedia.org/wiki/Franklin_R … f_a_Genius). Chris Girarusso (http://www.chrisgcomics.com/) gjorde om Marvelhjältarna till barn och fick ut en hel del lustigheter av detta som publicerades i strippform på de redaktionella sidorna i olika Marveltidningar, och till slut fick någon på Marvel den ytterst goda idén att låta honom göra one-shots där han (och ibland medförfattare) parodierade "Civil War" och andra storylines, liksom Marvelhistorier och -figurer i allmänhet.

Det är hysteriskt roligt.

Dels är det roligt i sig att se Marvelhjältarna och -skurkarna som barn, för deras konflikter med varandra -- även mellan hjältarna, för som vi alla vet är det gott även om sådana i Marveltidningarna -- antar en helt ny dimension när man ser dem som just så barnsliga som Giarrusso exponerar dem som. Dels är han också en skicklig humorist (vilket han också visat i sin helt egna serie G-Man, där han inte har draghjälp av Marvelhjältarna utan skapar humorn utifrån interaktionen mellan figurerna). En av de tekniker han använder sig av är att låta någon av figurerna i en scen fixera sig vid något, till exempel en fras eller ett ord, och sedan vägra låta sig avledas från detta. Humorn kommer, som så ofta i komedier av olika slag, när de mer rationella figurerna försöker konfrontera denna absurda attityd.

Mitt favoritexempel på detta handlar om när Thor och alla andra Avengers har fått Iron Man-armors av Iron Man (eftersom denne planerar att börja sälja sådana till allmänheten, och vill ha extra reklam), och pappa Odin associerar sin sons nya dress till Midgårds osunda rap-kultur...

http://2.bp.blogspot.com/-7CIwGqQvUdk/TewPRmY5aqI/AAAAAAAAAPs/bsHKCQSgLdU/s1600/MiniMarvels03.jpg

I samlingen bjuds man både på humor som bygger på att överföra Marvel-figurer ganska rakt av till barn-temat, som till exempel när Spider-Man och Venom konkurrerar om att dela ut J Jonah Jamesons tidningar (och egentligen är det ingen vinst att få göra det, eftersom den som delar ut tidningar till Norman Osborn blir angripen av Grenne Goblin varenda morgon...) och mer komplicerade historier som faktiskt till och med innehåller "character development".

Jag ska inte överanalysera Mini Marvels, så jag avslutar bara med att säga att a) Giarrussos parodi-Hawkeye är bättre skriven än någon annan Hawkeye-version jag sett från Marvel någonsin, samt att det också är intressant att se hur han utvecklas som tecknare och humorist under tiden som samlingen täcker.

Rekommenderas varmt -- visserligen speciellt till Marvel-fans, men det här är roligt även om man inte har djupstuderat Marvel-universum.