Nyläst av Göran S (Sida 3 av 3)

Batman Begins

Den här missade jag tyvärr när den gick på bio (jag borde förstås ha gått med en killkompis i stället för att fruktlöst försöka få med mig kvinnosällskap), så det blev till att titta på den på dvd.

Filmen är förvånansvärt bra. De manliga huvudrollerna besätts mestadels av högkvalitativa skådespelare som Michael Caine, som gör ett utmärkt jobb som den sardoniske Alfred, och Gary Oldman som är lika bra som en förvånansvärt porträttlik Jim Gordon. Liam Neeson är stabil i rollen som Ras Al Ghul, men kan orättvist nog inte få lika högt betyg eftersom den Ras som filmen skildrar inte är lika demoniskt fascinerande som originalet -- något som för övrigt även gäller Christian Bale som Batman själv. Ett extra plus ska dock Bale ha för att filmerna i honom äntligen har fått en Batman som kan slåss; i stället för att bara vara en prylfetischist i samma klass som TV-seriens Batman behärskar Bales version både strid och akrobatik, och använder mekaniska hjälpmedel inte för att kompensera bristande fysisk förmåga, utan för att förhöja en redan i sig avsevärd kompetens. Katie Holmes spelar Bruce Waynes barndomsvän och ungdomskärlek som blivit åklagare, och hon är tuff och söt men tyvärr inte mycket mer.

Filmen har dock två brister som gör att jag knappast kommer att skynda mig att se om den.

För det första har man reducerat Bruce Waynes besatthet av tanken på hämnd för sina föräldrars död på ett sätt som förminskar figuren. Jag förstår varför -- genom att låta Ras Al Ghul ta den vilsne, hatiske Bruce under sina vingars skugga och fokusera hans styrka och ilska tills han blir den fantastiske kämpe och brottsbekämpare som Batman är har man fört in en elegant ironisk poäng i filmens slutstrid dem emellan. Å andra sidan påverkar det bara den här filmen, och jag hade helt klart föredragit seriens starkt fokuserade unge man som på egen hand söker upp världens främsta kämpar och detektiver en efter en för att lära sig allt han kan av dem. Det skulle ha inneburit en svårslagbar definition av vem Batman/Bruce Wayne egentligen är, och skulle också ha varit något som följde med figuren genom hela filmserien och satte sitt avtryck i varje film. Den lösning som ”Batman Returns” har valt är inte dålig, men den bleknar i jämförelse med vad serien redan åstadkommit.

För det andra lider ”Batman Begins”  av samma sjuka som så många andra superhjältefilmer (och här inkluderar jag även fantastiska hjältar som rent strikt inte är att räkna som superhjältar, som James Bond m fl): Elefantiasis. Det räcker inte med att Batman jagar bisarra skurkar som Scarecrow (vars skräckeffekter skildras riktigt bra i filmen) och Ras Al Ghul, utan det måste röra sig om ett hot som är sådant att miljoner människor riskerar att dö. Först ett sådant hot rättfärdigar nämligen att man drar ut på slutstriden i evigheter och filmen i över två timmar. Tyvärr blir resultatet av den längre slutstriden (och filmen) inte mera spänning utan mindre. Dramat är inte tillräckligt starkt för att bära så lång tid, utan filmen fylls ut med romantik (inte så mycket att man direkt störs, men den är heller inte så väl gjord att den tillför något; kanske delvis på grund av att Holmes’ rollfigur inte är särskilt spännande) och actionscener. I stället för att sitta som på nålar undrande hur Batman skulle klara både sin egen och andras livhanke satt jag mot slutet mera och väntade på att han äntligen skulle göra slut på det hela.

Regissören Nolan och författaren Goyer ska dock ha heder av att de tagit Batman-gestalten på allvar (olikt de tidigare filmskaparna) och gjort ett lyckat försök att förankra honom i verkligheten på ett sätt som inte är löjeväckande (även det till skillnad från de tidigare filmerna). Det gör filmen helt klart sevärd, även om det de gör med Batman inte är riktigt tillräckligt nyskapande eller spännande för att locka mig att se om filmen i brådrasket.

(Tilläggas ska dock att filmen på det stora hela är att föredra framför den nutida serieversionen. Genom att ta bort det mesta av det detektiva elementet i Batman-figuren, och bara visa hur han till synes allvetande dyker upp och slår bovarna sönder och samman i skedet efter slutledningsskedet, har DC på ett mycket värre sätt urholkat figuren och gjort honom nästan ointressant.)

Rekommenderas att se, dock inte att köpa.

Ja, samtliga i den trion förtjänar det förtroendekapital de har byggt upp. Jag tittade nyss i Matt Wagners "Monster Men" (om jag nu minns titeln rätt) och han verkar bränna allt sitt förtroendekapital på några sidor, i en habil dubbelavrättning som inte alls är "Batmansk". Jag hoppas att jag missuppfattade vad jag såg, men det räckte för att jag skulle ägna mig åt Ebbe Schöns "Kungar, krig och katastrofer" i stället. (Den kan jag däremot rekommendera -- en genomgång av folkliga sägner han funnit intressanta och/eller roande, från 1500-tal till sådär 1800. Intressant och underhållande, med en mängd illustrationer från äldre tider. Tomtar och troll, pest, kungar och krig.)

Fantastic Four

(Ja, ja, tanken var att jag skulle ha inkommit med den här recensionen något närmare i anslutning till de båda andra, men en tämligen handikappande arbetsanhopning kom i vägen. Jag tröstar mig med att planerna på att inom en närmare framtid köpa antingen en stor mängd serier för de pengar sagda arbete inbringar, eller en något större bostad att ha dem i, men den trösten är en smula klen när man sitter där med sin deadline och inte har tid och energi över till så mycket annat.)

I alla fall, jag undvek att gå och se ”Fantastic Four” på bio eftersom den fick så genomgående uschliga recensioner... och eftersom man begick helgerånet att låta Dr Doom vara en framstående företagsledare som muteras i en rymdolycka i stället för att vara en genial men arrogant vetenskapsman som efter en olycka söker sig till svartkonstens värld. Till slut införskaffade jag den dock relativt billigt på dvd, och fick än en gång den gamla visdomen bekräftad: tro inte på recensenter, för de begriper i stort sett ingenting. (Ett visdomsord som härmed med varm hand överantvardas till läsaren av dessa recensioner.) ”Fantastic Four” är nämligen den klara vinnaren bland denna trio av superhjältefilmer, och en klar konkurrent till Singers X-Men-filmer i kvalitet. Jag ska försöka förklara varför.

Vad är själva kärnan i serien ”Fantastic Four”? Fyra sinsemellan väldigt olika individer som, trots att de kan käbbla och vara osams, sluter sig samman för att besegra fantastiska hot med hjälp av sina fantastiska krafter. Den kärnan har man ansträngt sig att bevara i filmen, och man har lyckats. Men jag kommer till det.

Handlingen i korthet: den geniale men finansiellt nödställde Reed Richards och hans vän Ben Grimm kommer till den förmögne finansmannen Victor von Doom för att få låna hans rymdstation för ett vetenskapligt experiment med ett moln av kosmisk strålning som är på väg mot Jorden. De får tillståndet mot en ockermässigt stor andel i vinsten från forskningsrönen. Med upp till stationen följer förutom von Doom även Reeds före detta Sue Richards (numera Dooms assistent och tydligen även flickvän) samt hennes bror Johnny, oansvarig pilot och racerförare med flicktycke. Strålningen slår till tidigare än beräknat, och drabbar samtliga efter en kortare tids konvalescens. Reed sliter förtvivlat med att försöka hitta ett botemedel, medan Doom förlorar sitt företag efter fiaskot men finner tröst i nyväckta krafter som ska hjälpa honom att ta över världen.

Specialeffekterna är mycket, mycket välgjorda; de lyckas mycket väl med att förmedla illusionen att det som händer händer på riktigt, oavsett om det gäller en flygande, brinnande man eller en stenklump som tar spjärn mot asfalten och stoppar en långtradare. (Någon enstaka gång blir linorna man hänger upp skådespelarna hängs upp i för att simulera att de flyger genom luften uppenbara, men det är undantag.) Filmskaparna förmedlar alltså vad som händer väl.

Men vad som är viktigare är att de samtidigt förmedlar rollfigurernas personligheter på samma skickliga sätt. Det sker visserligen inte genom shakespeareanska konstfulla monologer utan i stor utsträckning genom deras agerande i action-scener eller små lustigheter -- som när The Thing fäller en sarkastisk kommentar samtidigt som han sveper i sig det sista av sin drink i en bucklig metallbägare. Dels får tittaren en roande kommentar, dels en liten insikt i Ben Grimms personlighet, och slutligen även en indikation på hur stark The Thing är och hur svårt han har att kontrollera sin styrka. Berättandet låter oss se mer av rollfigurens personlighet och hans problem, men gör det utan att stanna upp berättelsen för att tydligt påpeka det som ska framföras till tittaren. Berättarflödet hejdas inte, och inga longörer skapas. På samma sätt hanteras exposition som kunde ha blivit tråkig eller styltig: Sue och Reed undersöker Bens steniga tillstånd och finner att hans inre organ drabbats av samma förändring som hans yttre, men ändå fungerar. Det är nyttig information för den som följer berättelsen, men filmskaparna nöjer sig inte med det: den orolige Ben ser hur de fundersamt betraktar bilderna av hans inre, och omtalar tvekande att han rökte förut. Scenen blir inte stor humor av den kommentaren, men humorn i situationen gör att man som tittare inte märker lika tydligt att man blir matad med information av filmmakarna.

Det finns även en smittande lekfullhet -- när Reed somnar med ansiktet över datorns tangentbord efterlämnar till exempel tangentbordet tydliga spår på hans elastiska hud. Men viktigast är att man behållit figurerna och deras relationer sinsemellan på ett troget sätt från serien. Det ständiga gnabbandet mellan den surmulne Thing och den barnslige Human Torch finns kvar, och fungerar oftast väl. Det bästa exemplet kommer på ett tidigt stadium: när Ben Grimm först vaknar upp efter olyckan tvekar Johnny att ge honom en spegel, eftersom han inte vill chocka Ben. Ben blir naturligtvis orolig -- och tittaren, som vet från serien att den kosmiska strålningen förvandlat honom till The Thing, inser varför Johnny tvekar. Till slut får Ben spegeln, och ser att han är helt normal. Förvandlingen har inte inträtt än; Johnny har bara drivit med honom -- och med den serieläsande tittarens förväntningar.

På så vis går merparten av filmen: lagom doser humor och action lättar upp stämningen medan Doom manipulerar den olycklige Ben Grimms känslor av utanförskap och lyckas lura honom att genomgå en behandling som eliminerar hans krafter. Vad som egentligen är en transportsträcka fram till slutuppgörelsen känns faktiskt under merparten av filmen inte alls som en transportsträcka. Och olikt såväl ”Batman Begins” som ”Superman Returns” är slutstriden inte segt utdragen, utan i stället en kraftfull, koncentrerad konfrontation där de fyra hjältarnas (ja, Ben Grimm är återställd till The Thing) olika krafter kommer väl till uttryck. Den efterföljande obligatoriska sentimentala slutscenen är dessutom till tittarens lättnad relativt kort.

Vissa problem finns förstås. Även om de manliga hjältarna görs bra (och Reed, Ioan Gruffudd, är en av mina favoriter) tycker jag att Jessica Albas Invisible Woman är en smula blek (även om Albas amorbåge är fantastisk, och hon faktiskt blir bättre mot slutet; speciellt när hon släpper ut sitt hår blir hon lustigt nog en både starkare och mer porträttlik Sue Storm). Dr Dooms nya tillkomsthistoria är visserligen välgjord, och den fungerar riktigt bra, men inte kan den mäta sig med seriens geniala outsider och hans förstörda, ärrade ansikte. Mer problematiskt är att skådespelaren Julian McMahon, som gör Dooms roll, inte klarar av att projicera den kombination av galenskap, genialitet och maktbegär som är figurens kärna. När jag sett om filmen har jag också noterat ett par manusmissar där man varit mer inriktade på att få till slående scener än att få dem att fungera logiskt.

Men det är anteckningar i marginalen. ”Fantastic Four” är ett sprakande äventyr, fullt av humor, action och fantastiska effekter. Den visar, likt Singers redan klassiska X-Men-filmer och Matrix-gängets V for Vendetta, att det bästa sättet att få framgångsrika serier att fungera i ett annorlunda medium är att vara originalets anda trogen. Den rekommenderas.

Borde inte Phil Foglio ha gjort någon porrversion av Mister Fantastic vid det här laget? Tänk vad figuren ger möjligheter till, med litet kreativitet...

Nyläst: Roy Crane: Buz Sawyer -- ”Sultry’s Tiger”.

Något ut- och nedslagen av en astmaattack från gårdagen avstår jag från min dagliga promenad in till sta’n för att trakassera personal och kunder på den lokala seriebutiken, för att i stället ägna mig åt Roy Crane. Efter att en framstående medlem på detta forum öst beröm över Crane för hans insatser på ”Wash Tubbs” bestämde jag mig för att införskaffa ”Buz Sawyer”-samlingen ”Sultry’s Tiger” från Manuscript Press. Det är den andra Buz-samlingen därifrån, och den täcker tiden från 1944 till början av 1946.

Ska sanningen fram var jag en smula tveksam till inköpet, eftersom jag läst tillräckligt av serien ifråga från sjuttiotalet för att ha insett att dess träiga, pålitligt USA-jingoistiska kalla kriget-perspektiv inte var något för mig. Men eftersom jag nyligen upptäckt att ”Johnny Hazard” var en betydligt skojigare serie på fyrtiotalet än i ”modern tid” tyckte jag att jag kunde ge Buz chansen.

Det var ett misstag.

Crane har en flyhänt, halv-cartoonig stil som är lätt att läsa och ta till sig. Han är skicklig på att få liv och rörelse i sina bilder, och berättandet flyter väl. Men där tar fördelarna slut. ”Buz Sawyer” ska föreställas vara en äventyrsserie med en djärv flygare i huvudrollen, men stora delar av samlingen handlar i stället om de olika kärlekstrianglar Buz lyckas trassla in sig i -- den purunga Christy som när Buz kommer hem på permission plötsligt visar sig ha blivit kvinna vs dels hans fästmö, den dryga rikemansdottern Tot Winter, dels den bleka Dragon lady-kopian maharani Sultry. Ingendera triangeln befolkas av något mer än stereotyper, och så fort de dyker upp i handlingen dras tempot ned i botten.

Lika illa är att när Crane ägnar sig åt det han egentligen borde vara bra på, själva äventyren, serveras läsaren återigen en bunt klichéer, den här gången från gamla krigsfilmer. Japanerna skildras lika stereotypt och töntigt som Crane sedermera skulle porträttera USAs ryska motståndare i det kalla kriget, och resultatet blir att det knappast är någon större bedrift när Buz besegrar dem. Det är det stora problemet med den här sortens klichéartade skildringar av ideologiska motståndare i serier, filmer etc: inte att det skulle vara att begå propagandistiskt våld på verkligheten, utan att det gör berättelsen så mycket mera ointressant.

De enda gånger serien bränner till en smula är när den tittar på den militära befälhavarens dilemma: att behöva riskera livet på de unga män vars liv han anförtrotts. Det finns några sådana episoder som fokuserar på ledaren för Buz’ skvadron, commander Flint, som rent av har en färdig lista på i vilken ordning medlemmarna av hans skvadron kommer att förolyckas, men det är alldeles för lite för att rättfärdiga inköp eller ens läsning av ”Sultry’s Tiger”.

Rekommenderas ej.

"Den förträfflige..."? Jag tror minsann du försöker sätta griller i huvet på mig, min käre Göran!

I samband med detta kan jag rekommendera denna läsvärda artikel av seriehistorikern R.C. Harvey:

http://www.adventurestrips.com/washtubb … crane.html

Den förklarar varför Captain Easy/Wash Tubbs är en så läsvärd serie, och sätter därigenom även fingret på de kvalitéer Buz Sawyer saknar.

Senaste redigerad av germund (2007-02-06 20:13:37)

Nyläst: Don Rosa: The Life and Times of Scrooge McDuck Companion

Don Rosas storverk, Farbror Joakim-historiken ”The Life and Times of Scrooge McDuck” innehåller inte hans enda historier om den unge äventyraren Scrooge -- Joakim von Anka. Genom åren har Carl Barks-beundraren Rosa skapat flera återblickar som utbroderat de biografiska data den gamle mästaren låtit framskymta i sina berättelser, och föreliggande volym samlar ett antal sådana som inte kom med i ”Life and Times”. Det har både för- och nackdelar. Vi kan börja med fördelarna, för de är onekligen roligast att prata om.

För det första är Rosa en mycket läsvärd berättare. Han har en fallenhet både för fantastiska historier och för roande detaljer -- som inte alltid gör så mycket för att föra de storslagna historierna framåt, men som ofta tydliggör de inblandade personernas karaktärer. Trots Rosas förkärlek för det smått otroliga i sina historier hålls de i regel kvar på jorden av hans lika starka önskan att förankra dem i faktiska historiska händelser och personer. Sålunda uppträder i denna samling bland andra president Theodore Roosevelt, Annie Oakley, vulkanen Krakatoa, Geronimo, Jack London och guldgrävarstaden Dawson. Slutligen ska också nämnas Rosas minutiöst uppbyggda intriger. De ingenjörsmässigt stabilt konstruerade intrigerna låter honom dra iväg med sina hugskott utan att riskera att hela konstruktionen faller samman; han har alltid en stabil grund att återvända till.

Samtidigt är alla dessa källor till Rosas styrka som berättare även källor till svagheter. Detaljrikedomen gör hans historier i hög grad omläsningsbara, det finns nästan alltid något nytt att upptäcka i dem, men den kan även hämma läsbarheten. Historiska personer som Wyatt Earp, Bat Masterson och Judge Roy Bean tillför onekligen en roande dimension när de dyker upp i Scrooges guldgrävande ungdom, men presentationen av dem, och de idiosynkrasier som också ska presenteras och knytas till dem, drar icke desto mindre ner tempot i berättandet. Att Rosa finner speciell glädje i att plocka in legendarer som Annie Oakley, Buffalo Bill och Geronimo samt bröderna Dalton i en historia är inte svårt att ha förståelse för, men det medför också att det blir nästan litet trångt när även Scrooge och hans släkting, den pensionerade ångbåtskaptenen Pothole McDuck, ska få plats i historien. Ibland gör Rosas speciella små käpphästar, främst den historiska förankringen, ett smått tvångsmässigt intryck. Normalt är det inte ett problem, men ibland blir det en smula för mycket. Det var inte något problem i ”Life and Times”, eftersom han där hade så mycket som skulle berättas på så begränsat utrymme att han helt enkelt inte hade tid att låta detaljerna breda ut sig så mycket. Därför är också, menar jag, ”Life and Times” ett bättre verk än ”Companion”, trots att ”Companion” låter honom lägga mer tid på saker som han uppenbarligen älskar.

Boken börjar med en roande tidsparadox; Magica de Hex reser bakåt i tiden för att stjäla Scroooges ”lucky dime”-- myntet som blivit en kraftfull talisman genom sitt livslånga nära samband med världens rikaste anka -- från Scrooge när denne fortfarande bara är ett barn och därför inte kan försvara det som i nutiden. Dock har hon inte tänkt på att om hon stjäl myntet från Scrooge innan han ägt det hela livet blir det inte mycket till talisman av det...

Rosa är bra på den här sortens paradoxer; hans logiska genomförande av dem är alltid roande, liksom det sätt historien måste slå knut på sig själv för att myntet ändå ska hamna hos Scrooge i slutändan. Jag misstänker starkt en ungdom med betydande inslag av att ha läst de gamla klassiska amerikanska science fiction-tidskrifterna.

Därefter följer en berättelse om hur Scrooge fraktar longhorn-tjurar till Java, den ovannämnda konfrontationen med de fruktansvärda bröderna Dalton, och den del av Scrooges liv som får den största uppmärksamheten i samlingen: hans guldgrävardagar i trakten av Dawson, och hans korta, intensiva och djupt tragiska kärleksaffär med saloonägarinnan Glittering Goldie. Den delen av Scrooges liv avhandlas i två hela historier, samt delar av en tredje (mer om den nedan). I den första skildras hur Scrooge, efter att Goldie försökt stjäla en enorm guldklimp av honom, släpar ut henne till sin inmutning och tvingar henne att arbeta där en månad så att hon ska lära sig hur hårt livet är för de guldgrävare hon lurar på sin saloon. Goldie planerar hela tiden att rymma och stjäla med sig hans guld, men efterhand börjar hon känna medkänsla -- och mer än så -- med den lille pojk som tvingades ge sig ut i världen alldeles ensam för att förtjäna sitt uppehälle. Scrooge å sin sida blir i längden inte opåverkad av hennes tuffhet och skönhet, och så går det som det brukar gå: Västernlegenderna Wyatt Earp, Roy Bean och Bat Lash dyker upp för att befria Goldie, varefter Butch Cassidy och Sundance Kid kidnappar Goldie och sticker med henne och guldklimpen. Scrooge räddar henne förstås på ett synnerligen spektakulärt sätt, och sedan drar de sig tillbaka till hans lilla stuga för att slåss... och kanhända något mera.

Det är en briljant historia med många roliga små extrapoänger och eyeball kicks, men framför allt är det stor tragedi: det är uppenbart att Scrooge och Goldie älskar varandra, men ingen av dem klarar av att offra den personliga prestigen och ta det sista lilla steg som fattas för att de ska kunna leva tillsammans resten av livet. Det tragiska elementet fanns redan i Barks ursprungliga historia om Goldie, men Rosa skruvar upp volymen en smula och har gjort Goldie till den kanske allra viktigaste personen, eller kanske man ska säga händelsen, i Scrooges liv.  Det är inte i sig något fel, men det är en illustration av att han inte alls är någon slavisk efterhärmare av mästaren Barks. Tvärtom förhåller han sig självständigt, om än respektfullt, till det barkska arvet; han har med det som utgångspunkt skapat ett eget ankuniversum med sin egen distinkta synvinkel.

Nästa berättelse är ytterligare en Goldie-historia, och handlar om hur hon senare anmäler Scrooge för kidnappning i hopp om att få honom att komma ner till Dawson för att försvara sig så att de kan bli tillsammans igen. Den historien hör tyvärr inte hemma i den här samlingen. Som fristående berättelse är den inte alls dålig, men den är i grunden samma berättelse som de 32 sidor jag nyss läst: Goldie och Scrooge älskar varandra, men ingen av dem har det personliga modet att visa sin sårbarhet och erkänna det. Den tillför därför inget till samlingen, utan känns mer som tårta på tårta.

Efter att därefter låtit Scrooge stångas med Theodore Roosevelt, tjuriga indianer och sydamerikanska generaler med diktatordrömmar i samband med grävandet av Panama-kanalen avslutar Rosa så volymen med ännu en för honom typisk science fiction-historia. Det här är dock ingen tidsparadox; i stället har Gyro Gearloose uppfunnit ett slags drömhjälmar som tillåter att man tar sig in i andra människors drömmar, och Beagle Boys stjäl uppfinningen för att ta sig in i Scrooges drömmar och locka ur honom kombinationen till kassavalvet. Donald måste följa efter dem och slänga ut dem ur Scrooges drömmar en efter en. Historien är både bisarr och logisk på samma gång, och påminner mig om vissa sublimt fåniga Superman-äventyr från 50-60-talet.

Sammanfattningsvis kan sägas att den ursprungliga ”The Life and Times of Scrooge McDuck” är överlägsen uppföljaren, av flera skäl. För det första tvingade den stora mängden historiska data som skulle in i berättelsen Rosa att avstå från att dröja för länge vid sina favoritämnen, vilket ledde till bättre tempo i berättandet och en mer varierad samling serier. För det andra skedde en utveckling av Scrooge under seriens fortskridande, vilket också främjade variationen och även ledde till en mer intressant personteckning. För det tredje var det helt enkelt nyskapande att göra ett sådant massivt biografiskt verk om en av Barks-ankorna. ”Companion” är däremot helt enkelt en samling roliga och bitvis spännande berättelser om Uncle Scrooges ungdom. Det gör att den inte når upp i föregångarens klass, men den är absolut värd att läsa.

Se till att ta en paus mellan Goldie-berättelserna bara.

Sergio Aragonés & Mark Evanier: Groo. The Hogs of Horder

"Hogs of Horder" är en ganska uppenbar allegori över Bush-eran i amerikansk politik och ekonomi. Efter en kort sejour i det avlägsna Khitani, där arbetskraften är billig och priserna därför också är billiga -- så billiga att en enda kopin räcker till en hel festmåltid -- återvänder Groo till det blomstrande landet Hordes med livaktig bygg- och tillverkningssektor och höga priser. Och, förstås, höga löner till ägarna av alla de företag som producerar vagnar, hus, leksaker etc. Vagnmakarna har dock vissa problem; konsumenterna verkar föredra konkurrenternas billigare och bättre vagnar. För att råda bot på sina problem frågar de en av sina icke vagnsköpande arbetare vad han skulle vilja ha för vagn om han skulle köpa en vagn. Tyvärr är arbetaren Groo, som drömmer om en jättestor vagn som måste dras av massor av hästar, så när han väl lyckats förstöra vagnfabriken och dragit vidare tar vagnmakarna stora lån för att bygga upp en ny fabrik för enorma -- och enormt dyra -- vagnar.

Eftersom Groo förstört många verksamheter som behöver byggas upp på nytt har bankerna snart lånat ut i stort sett alla pengar de har. Samtidigt har landets kung egna problem. Hans lydkung Azzar av Mesopia har blivit så tyrannisk att folket gjort uppror, och för att skydda sina intressen i Mesopia -- huvudsakligen den hästuppfödning som importeras för att dra de vagnar man producerar -- skickar han in sin armé att avsätta Azzar. Mesopias folk kommer att välkomna armén, man installerar en ny, något mindre tyrannisk tyrann, och så kan allt fortsätta som vanligt.

Problemen börjar dock nästan genast. Groo har följt med armén till Mesopia, och får svårt att välja sida mellan tyrannens trupper och rebellerna, eftersom båda sidor anklagar motparten för att vara onda och mörda små kattungar. Han skickas tillbaka till Horder med en skeppslast hästar. Hemma i Horder har vagnmakarna börjat producera sina nya, dyra vagnar som dessutom behöver fyra hästar som dragdjur i stället för de sedvanliga två. Till råga på allt har Horders fabrikanter (via Groo) fått nys om att lönerna är löjligt låga i Khitan, så de börjar lägga ned sin egen tillverkning av glas, leksaker med mera för att i stället importera varorna från Khitan. Dålig lönsamhet i Horder leder till att bankerna inte får tillbaka de pengar de lånat ut, så kungen måste låna pengar av det allt rikare Khitan för att rädda både dem och de inkompetenta vagnmakarna. Samtidigt börjar Mesopias båda folkgrupper, Suppu och Buffu tvista om vem som ska styra landet i fortsättningen...

Det hela slutar med att konjunkturen äntligen vänder uppåt i Horder igen. Kungens lättnad över detta blir dock kortvarig, eftersom khitanierna tillbringat de senaste månaderna med att köpa upp Horders banker och industrier och nu tar över landet och döper om det till "New Khitan". Den vise The Sage sammanfattar det hela när han och Groo lämnar Horder: "Its economy will recover. Economies always do, eventually. The question is always how much suffering there will be before that happens."

Det är verkligen visa ord, och väl värda att komma ihåg för både medborgare och politiker, men de nästan hundra sidor det tog för att komma fram till dem är inte riktigt värda resan.

Som synes är satiren i det närmaste övertydlig, och ligger väldigt nära det senaste decenniets nyhetsrubriker. Resultatet saknar den lekfullhet som präglat satiren i de bästa Groo-historierna, och det är kanske den första Groo-historia som jag läst utan att skratta en enda gång. Det är välgjort som alltid, men för att få insikter om amerikansk ekonomi vänder jag mig hellre till ekonomer som Paul Krugman och Brad DeLong än serier. Groo tog ett steg för långt bort från sitt vanliga lättsamma, knasiga handlag den här gången, och jag hoppas den hittar tillbaka dit i nästa utgåva.

Nicolas De Crécy: Glacial Period

Museet Louvren samarbetade för några år sedan med en kvartett serieskapare för att ge ut seriealbum som skildrade museet från olika synvinklar. Ett av dessa album var Nicolas de Crécys Glacial Period. I en mycket kallare framtid, som glömt mycket av mänsklighetens tidigare historia, tar sig en expedition fram över en till synes ändlös snövidd.  Med på expeditionen är inte bara människor, utan även ett antal talande hund-gris-hybrider, vars nosar är så känsliga att de inte bara kan hitta igen gamla artefakter med dem, utan även med inbygg kol-14-förmåga kan bedöma deras ålder.

Det finns fissa spänningar inom expeditionen. Dess ledare, Gregor, är en smula åt det bossiga hållet, vilket irriterar en av grishundarna, Hulk (som fått sitt namn efter vad man tror vara en gammal gudom). Hulk har även andra problem; de andra grishundarna hånar honom för att han är så glupsk, och han är olyckligt kär i dottern till expeditionens finansiär. Hon följer med expeditionen eftersom hennes far är för sjuk för att göra det, men även hon har vissa problem med Gregor och dennes kontrollbehov.

Hulk kommer ifrån den övriga expeditionen, och rasar ned i vad som visar sig vara Louvrens statysamling. Där har statyerna kommit till liv under de många århundraden de tillbringat i ensamhet, och en bitvis rätt intressant konversation om bland annat episoder ur Louvrens historia. Samtidigt har den övriga expeditionen upptäckt Louvrens tavelsamling, men förstår inte vad den är utan formulerar en (tämligen bisarr) historik över de århundraden de förlorat kunskapen om utifrån målningarna i den; man kan rent av säga att de Crécy skapar en serie av de målningar han använder för att föra fram den satiriska historiken.

Sedan dyker ett hot upp, och expeditionen och Louvrens olika verk måste gemensamt lösa problemet. Jag ska inte gå närmare in på det, för det här albumet är så pass läsvärt att jag inte vill komma med några spoilers, men de Crécy tar ytterligare ett steg ut i det fantastiska (och smått bisarra) med albumets upplösning.

Jag har ett lite blandat intryck av albumet. de Crécy är en utmärkt tecknare och färgerna i albumet är fantastiska – tyvärr får man inte den fulla upplevelsen av dem eftersom den amerikanska utgåvan inte är i fullstort franskt albumformat – vilket framför allt sekvensen med målningarna som historisk serie lider av, men även de Crécys färghantering förtjänar ett större format. Han skildrar på ett utmärkt sätt spänningarna mellan expeditionens olika medlemmar men överger tyvärr den tråden halvvägs genom albumet. I stället får vi den ganska misslyckade historiemissuppfattningsepisoden med målningarna, som tyvärr blir tämligen platt. Det fantastiska elementet med statyerna som vaknat till liv fungerar utmärkt, men sedan får jag en känsla av att han valt att säga "äsch, jag kan ju göra vad som helst" med upplösningen, som tar det fantastiska i fel riktning och utan tillräcklig hänsyn till berättelsens inre logik och sammanhållning.

Så det är inte ett odelat lyckat resultat, men det som är lyckat är ändå så bra att det blir klart läsvärt. Rekommenderas.

Anneli Furmark: August & jag

Av någon märklig, oförklarad anledning dyker August Strindberg upp i Stockholm vintern 2008. Han stöter ihop med litteraturstudenten Sigrid, som hjälper honom hem till hans lägenhet – som märkligt nog inte omfattas av tidsluckan. Sigrid är jättearg på Strindberg för saker han skrivit om kvinnor, så hon kan inte låta bli att komma tillbaka till honom. Strindberg å andra sidan -- som kommenterar Sigrids ilska med "det var föga originellt. Det finns inte en människa som inte är arg på mig" -- vill gärna se henne igen eftersom hon är den enda människan i dagens Stockholm som verkar kunna hjälpa honom. Så Sigrid shoppar mat åt August, och sedan sitter de kvar en stund och pratar en stund innan Sigrid måste gå för att hinna till en föreläsning. På kvällen återvänder hon, de går gemensamt ut och shoppar, och så äter de en god måltid tillsammans i Strindbergs lägenhet. Och samtalar.

Som framgår av redogörelsen ovan är detta inte en bok med särskilt mycket action. Och jag kan lika gärna säga genast att jag inte är någon fan av Furmarks teckningsstil; de många små tuschstrecken gör den murrig, och hennes linje känns rätt osäker. Trots det finns det all anledning att hysa beundran för hennes välskrivna berättelse. Greppet, att helt sonika plocka över August Strindberg till vår tid och låta honom möta en ung kvinna som både beundrar och ogillar honom, och låta dem prata om saken, är välfunnet och väl hanterat, och dialogen utmärkt. Strindberg kunde lätt ha skildrats som arrogant och grälsjuk -- och det hade kanske inte varit särskilt fel, heller -- men Furmark ger honom mycket mänskliga drag. Han finner det förvirrande att vara i en helt annan tid och jobbigt att vara beroende av den unga Sigrid (som han inser egentligen inte har råd att "ha honom i maten"), men han är samtidigt respektfull mot henne och är villig att lyssna på hennes kritik samtidigt som han inte är beredd att acceptera allt hon har att säga.

Sigrid å andra sidan slits mellan sin beundran för mycket av vad Strindberg har skrivit och sin ilska över annat, men hon lär känna honom bättre och tycks i slutändan kunna förena de båda bilderna hon har till en enda, av en sammansatt person (vilket inom psykologin ses som ett tecken på mognad, vilket väl är anledningen till att vi ser så litet av det i såväl debatt (både politisk och kulturdito) som i fiktion.

Kort sagt blir det ett produktivt samtal mellan August och Sigrid, och det är faktiskt smått fantastiskt med en serie (eller annat verk) som helt enkelt handlar om ett produktivt samtal. Jag tycker man kan se ett släktskap mellan Furmark och en annan av de mer intressanta svenska serieberättarna, Li Österberg. Båda skriver utmärkt dialog i till synes stillsam vardagsdramatik, och är ytterst läsvärda. Rekommenderas.

Gardner Fox, Carmine Infantino m fl: Showcase Presents Adam Strange Vol. 1

Arkeologen Adam Strange hittar den gamla inkastaden Caramanga och den siste inkakejsaren Atahualpas enorma guldskatt, men råkar illa ut. De inkakrigare som fortfarande vaktar staden efter mer 500 år har inte för avsikt att låta omvärlden få veta att skatten fortfarande finns där. Adam flyr för livet i en skur av pilar... tills han hindras av ett enormt stup.

Adam tar sats för det omöjliga hoppet tvärs över den djupa klyftan, men mitt i språnget träffas han av något som liknar en blixt och... försvinner.

I nästa ögonblick upptäcker Adam Strange att han befinner sig i en tropisk djungel och jagas av ett stort dinosaurieliknande djur. Plötsligt dyker en rymdskeppsliknande flygfarkost upp och fångar besten i ett nät, och sedan hoppar en vacker ung kvinna ut ur skeppet och presenterar sig på ett obegripligt språk. Hon tar med Adam till en futuristisk stad och en språkmaskin som lär Adam hennes språk på några ögonblick.

Flickan, Alanna, och hennes far, vetenskapsmannen Sardath, förklarar för Adam att deras planet, Rann, under flera år försökt kontakta Jorden. Deras kommunikationsmetod, Zeta-strålen, har dock på vägen av okänd rymdstrålning förvandlats till en teleportationsstråle. Just som Alanna tar med Adam på sightseeing på Rann anfalls planeten dock av rymdskepp från en annan värld. Med hjälp av list och vetenskap – trots att han är arkeolog uppvisar Adam en otroligt imponerande kunnighet inom fysik, kemi och ingenjörsvetenskap – lurar Adam de anfallande rymdvarelserna och besegrar dem.

Adam får dock inte tid att njuta segerns sötma tillsammans med Alanna någon längre stund; Zeta-stråle-laddningen i hans kropp tar slut, och han teleporteras tillbaka till Jorden. Men eftersom Adam förälskat sig i den vackra Alanna lovar han att på något sätt komma tillbaka. Han vet när nästa Zeta-stråle kommer att träffa Jorden, så det gäller bara att vara på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så Adam börjar en av de mer långväga jobbpendlingarna i historien. Varenda gång han anländer till Rann finns det något nytt planetärt eller interplanetärt hot där (och finns det inget anländer det ett inom en mycket kort tidsrymd), ett hot som kännetecknas av a) ett ondskefullt geni eller monster som b) förklarar sin plan i minsta detalj och c) antingen använder ett vapen som är, eller själv är, är fullkomligt opåverkbart av vare sig Adam Stranges oerhört kraftfulla strålpistol eller av Ranns imponerande arsenal av allt från strål- till atomvapen. Det är upp till Adam att besegra hotet med en kombination av briljant vetenskap och genial påhittighet... och det gör han förstås. Varenda gång.

Det här är alltså ganska klassisk rymdopera – http://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdopera – inte minst på så sätt att den vetenskap den bygger på ofta är tämligen skakig. Utan någon närmare förklaring får radioaktivt damm levande varelser att förstenas. En rymdras klarar inte av att besegra den galaktiska fågelvarelse som när den äter upp deras planets platina avger giftig strålning som dödar dem, så de byter helt enkelt plats på sin planet och Rann, utan några nämnvärda problem. Och så vidare. Det brister också ofta en smula i logiken – till exempel, om de är så mäktiga att de kan byta plats på planeter över många ljusårs avstånd, varför använde de inte den kunskapen för att i stället skicka iväg rymdfågeln?

(En annan sak man kan fråga sig är varför Ranns invånare över huvud taget har några vapen alls, för de fungerar verkligen aldrig mot några av de hot som hemsöker dem.)

Okej, det blir en smula både repetitivt och töntigt, men det har ändå sin charm med en hjälte som löser problem genom att använda hjärnan i stället för med enorma muskler eller vapen, så jag tycker  det här är bra läsning för typ 9 - 13-åringar. Mycket action, lite kysk och innerlig kärlek mellan Adam och Alanna (som förstås dock är en smula i våpigaste laget), och en hel del "kan du klura ut hur Adam ska lösa det här problemet. "Splaschorna", dvs äventyrens förstasidor, presenterar Adams dilemma i en stor, dramatisk bild – typ "What are you going to do, Adam Strange? If you hold on to your gun, that magnetic cloud will draw you into it -- destroying you! You can save yourself only by letting go of your gun and surrendering to me!" – och sedan har författaren Gardner Fox 8 - 14 sidor på sig att presentera hur situationen uppkom, hur Adam löser den, och så någon sida om hur han får sin belöning i form av en kyss från den beundrande Alanna...

De första äventyren är tecknade av Mike Sekovsky och tuschade av Joe Giella och Frank Giacoia. Snart tas dock tecknandet över av Carmine Infantino i en ganska elegant och nästan en smula manieristisk stil. I den här volymen är han oftast tuschad av Murphy Anderson, som skulle bli klassisk tuschare av Curt Swan på "Superman" (eller Stålmannen, som han då fortfarande hette på svenska). Det är rent av så att jag får en del 70-tals-Superman-vibbar av många av Adams äventyr – det var även där ofta som Stålmannen då fick hantera något plötsligt uppdykande hot, först besegrades tillfälligt, och sedan funderade ut hur han skulle besegra det, och Andersons karakteristiska tuschlinjer binder samman de båda figurerna. Sekovsky-Giella-Giacoia är mindre roliga att se; figurerna ser inte riktigt likadana ut från bild till bild och är ofta ganska fula; dock ska sägas att Giella var en mästare på att få till fantastiska glansdagrar på korpsvart kvinnohår; Alannas lockar har en lyster som Wella-reklamens modeller bara kan drömma om.

Egentligen inte rekommenderad, men har du en inre 9-12-åring som älskar äventyr kan "Showcase Presents Adam Strange" ändå vara värt en genomläsning. Bara inte i ett sträck.