Sv: Nyläst av Göran S

Du har så rätt, Göran. Jag tycker dessutom att Benes teckningar gnuggar mig åt fel håll.

Då tycker jag nog att Gail Simones och John Byrnes Action Comics varit bättre. Huvudtiteln Superman har varit seeeg, men alltid vältecknad och med en lång intrig i form av mysteriet bakom en ny fiende som verkligen fick en intressant utdelning.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Bess & Jodorovskys "Son of the Gun", en albumserie i fyra delar om en riktig skitstövel till psykopat. Juan Solo, som börjar sin bana som hittebarn i slummen, mördar, rånar och våldtar sig till en plats bland den korrumperade premiärministerns livvakter. Han får ansvaret för att på ett ytterst osannolikt sätt mörda presidentens före detta älskarinna genom att röva bort henne från ett politiskt möte och släppa ned henne från en helikopter för att sedan slitas i stycken av hungriga hundar; därefter räddar han premiärministern undan en rättvis död för sin dotters händer. Premiärministern idkade incest med henne från femton års ålder, skickade henne utomlands för en abort, och avslutar så detta glänsande faderskap med att uppmana Juan Solo att skjuta henne -- vilket han naturligtvis gör.

Som belöning får han bli livvakt åt premiärministerns återstående familj. Första kvällen på jobbet inleder han ett förhållande med premiärministerns hustru.

Till slut går det åt h-e för Juan, som flyr till en säker död i öknen, räddas av en indianstam och blir deras levande skyddshelgon eftersom han delar en anatomisk detalj med detta helgon. Efter visst taskspeleri drabbas han av en personlig/religiös kris och låter bönderna korsfästa honom för att framkalla det regn de så desperat behöver.

Det finns ett par fel med albumserien -- det främsta är att den är tråkig. Det finns ingen anledning att bry sig om huvudpersonen Juan, han är för motbjudande och samtidigt banal för det; hans omvändelse i slutet är antagligen tänkt som en uppenbarelse men blir lika banal som hans ondska; och Bess' teckningar är visserligen välgjorda men knappast spännande. Jodorowskys samarbete med t ex Moebius har varit intressantare, men det är huvudsakligen för att det varit Moebius som tecknat, inte, enligt min mening, för att hans manus till denne varit särskilt upphetsande. När Bess å andra sidan ritade "Fantomen" åt den svenska redaktionen, t ex efter Idi Kharellis manus, var hans tuschlinje betydligt mer livaktig än här -- han släpper för mycket av stämningsskapandet till färgläggningen, som är snygg men opersonlig. Spänsten i linjen, och svärtan och kraften i skuggorna, som var så framträdande när han jobbade i svartvitt, finns inte kvar här. Det större albumformatet på sidorna känns inte heller som att det utnyttjas; bilderna är större, men inte deras inverkan på läsaren.

Med mina goda minnen från Bess' tid på "Fantomen" trodde jag att jag gjorde en god affär när jag hittade de här albumen billigt på SPX. Så var inte fallet.

Sv: Nyläst av Göran S

Jag översatte en Johnny Hazard-klassiker (söndagssidor) från 1947 åt Fantomen i helgen. Det var värre än väntat, och roligare än väntat.

Roligt att se Robbins' stil, som verkar starkt Caniff-influerad och är riktigt, riktigt bra på skuggor, svärta och säckiga soldat-kläder. Roligt också att läsa dialogen mellan Johnny och den kvinnliga huvudrollen, som påminde starkt om filmer från den här tiden -- Robbins når inte upp till det välformulerade, småvitsiga, smågrälandet i en Hepburn & Tracy-film, men det känns som att det är däråt han siktar. Dessutom verkar andra världskriget ha avsatt en del teknisk och taktisk kunskap hos Robbins, och sådant är alltid roligt att se.

"Värre" eftersom det är lögn i Japan för mig att överföra den dialogen rakt av till en tidning som ska läsas av svenska tio-till-sjuttonåringar och tro att den ska fungera i deras världsbild (och det är dessutom innan jag räknat med den fyrtiotalsaktiga kvinnosynen). Så det blev till att försöka formulera om, och dessutom expandera dialogen en smula med nya repliker till de första två rutornas rekapitulation av vad som hände förra söndagen. Det var jobbigare än jag trott, men samtidigt var det också roligt att se den höga konstnärliga nivån på Robbins arbete. (Taskigt nog för Fantomenläsarna får de inte se den i svartvitt som jag fick.)

(Ett annat problem var att Johnny flyger ett gammalt jaktplan som han kallar en "Peashooter", vilket torde innebära att det är Boeings gamla "Peashooter" -- men den referenslitteratur jag hade och kunde få tag på antingen saknade den för att den var lätt föråldrat redan under WWII, eller så hade bilderna på den de bulkiga landningsställ som var typiska för planet men som saknades i serien. Så även om det är fullt rimligt att utgå från att serieplanet var en variant som funnits i verkligheten ville jag inte använda namnet, eftersom jag inte kunde verifiera den själv i tid. Det var ingen stor sak i serien, jag tvivlar egentligen på att "Peashooter" skulle betyda något för särskilt många om ens någon av läsarna, men det hade varit roligt att ha kvar en sådan autentisk detalj. Jaja, något pris ska det väl finnas att betala för att man har hög ångestnivå.)

I alla fall borde jag nog hålla ögonen öppna efter samlingar av gamla Johnny Hazard-serier. Stilen är litet cartoony, men jäklar vilken tecknare Robbins ändå var.

Sv: Nyläst av Göran S

Jag är gammal Robbinsmissbrukare ända sedan jag som kanske tioåring läste den där serien med sumobrottaren i Japan, som gick i Fantomen. Robbins ska läsas i svartvitt för att man ska få den här underbara upplevelsen från hans kontrastrika teckningar som modellerar växtlighet och texturer på byggnader. Helt otroligt. Själv är jag fläckvis påverkad av Robbins. Kolla det här exemplet:

http://forsmarx.se/samples/hahaa.jpg

Man tänker inte direkt på Robbins men om man tittar på Fox vänstra arm så är den svart mot vit bakgrund och vit mot svart bakgrund. Det här är plockat direkt från Robbins, som stundtals var genial när det gällde sånt här.

--------------------------------
        Gamle Gråskägg
        Hemsida -> http://www.forsmarx.se
        Blogg     -> http://forsmark-stralandetider.blogspot.com

Sv: Nyläst av Göran S

aakeforsmark skrev:

Man tänker inte direkt på Robbins men om man tittar på Fox vänstra arm så är den svart mot vit bakgrund och vit mot svart bakgrund. Det här är plockat direkt från Robbins, som stundtals var genial när det gällde sånt här.

Nej, vilken hynda som skrattar i ett sånt läge...

BITCH! BITCH!

Ethno-postmodernism in an Albert Speer pattern dominates.

Sv: Nyläst av Göran S

Wakuran skrev:

Nej, vilken hynda som skrattar i ett sånt läge...
BITCH! BITCH!

Åja, du vet inte vad som hänt innan. De vet jag...

'And what is the use of a book,' thought Alice, 'without pictures or conversations?'
Lewis Carroll

Sv: Nyläst av Göran S

det verkar som om tråden håller på att braka off-topic, men det är väl kul? Jag gillar också *Robbins, både den tidige och den sene (med Svarta skuggan och Batman med mera)

Sv: Nyläst av Göran S

Akira skrev:

det verkar som om tråden håller på att braka off-topic, men det är väl kul?

Så länge det inte håller på i evigheter säger jag inget om det.

Sv: Nyläst av Göran S

I Bo G Janssons (mycket läsvärda, IMO) "Postmodernism och metafiktion i Norden" påpekas att Lukas Moodysson har tydliga Tintin-influenser i sin debutroman "Vitt blod"; bl a en aldrig tidigare skådad stjärna som smälter asfalt.

(Jag ville bara dela med mig av det, och hade ingen vettigare tråd att göra det i.)

Sv: Nyläst av Göran S

...apropå Offtopic...

Ethno-postmodernism in an Albert Speer pattern dominates.

Sv: Nyläst av Göran S

Nja, jag läste det faktiskt alldeles, alldeles nyss.

37 Senaste redigerad av Akira (2006-05-18 10:38:14)

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

I Bo G Janssons (mycket läsvärda, IMO) "Postmodernism och metafiktion i Norden" påpekas att Lukas Moodyssons har tydliga Tintin-influenser i sin debutroman "Vitt blod"; bl a en aldrig tidigare skådad stjärna som smälter asfalt.

(Jag ville bara dela med mig av det, och hade ingen vettigare tråd att göra det i.)

Även Janssons (Jansons?) bok om Eyvind Johnson är läsvärd, fast i den står det förstås inte ngt om Tintin...

Nej det var Jansson... Jag mindes fel
Självironi, självbespegling och självreflexion : den metafiktiva tendensen i Eyvind Johnsons diktning ...

Sv: Nyläst av Göran S

Metafiktion inom litteraturen -- t ex "Bernard Foys tredje rockad" som fick mycket uppmärksamhet på kultursidorna och i etermedia när den kom -- har aldrig imponerat särskilt på mig, huvudsakligen därför att jag redan sett så mycket dylikt i seriemediet att det är svårt att finna den så nyskapande som det sägs på sagda kultursidor.

En aspekt på metafiktion som slog mig när jag läste Jansson är att den kommer i två nivåer som det inte verkar göras skillnad på (åtminstone inte i Janssons bok, tycker jag) -- en illusionskrossande, som bara sätter stopp för läsarens inlevande i berättelsen genom att tydliggöra att det finns en berättare, men som inte tydliggör att det som berättas bara är påhitt, och en möjlighetskrossande (eller fiktionsetablerande, eller vad man nu vill kalla det), som gör fullkomligt klart att det inte bara finns en berättare, det finns heller ingen möjlighet att det han/hon återberättar faktiskt hänt i verkligheten.

(Ja, man kan säkert dela upp nivåerna än mer, men det här var de som slog mig.)

Den första nivån tycker jag är tämligen vanlig, den andra mer avancerad och ovanlig.

Ett fullkomligt underbart exempel som Jansson ger är Carl Fredrik Dahlströms "Nahum Fr. Bergströms krönika", där inte bara huvudpersonen grälar med författaren, utan även en missnöjd läsare skriver till denne och klagar över att inget händer. Briljant.

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

I alla fall borde jag nog hålla ögonen öppna efter samlingar av gamla Johnny Hazard-serier. Stilen är litet cartoony, men jäklar vilken tecknare Robbins ändå var.

En åsikt som delas av många, till exempel nedanstående, inte helt okända gentlemän:

http://user.tninet.se/~pvn697q/bilder/robbinsrulez.jpg

För de som har svårt att tyda kluddet så är de uppifrån och ner
Karl Kesel
Max Allan Collins och
Terry Dodson

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

"Peashooter"

Ärtbössa?

Sv: Nyläst av Göran S

Boieng P-26 kallades lite vanvördigt för just detta, men det var ett revolutionerande flygplan för sin tid och mycket omtyckt av sina piloter. Mera i wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Boeing_P-26

http://www.historycentral.com/aviation/Prewarus/P26.jpg

Sv: Nyläst av Göran S

Precis. Tack och lov för nätet, säger jag bara; det eliminerar behovet av en hel del specialkunskap och referenslitteratur för en översättare.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: "Year One: Batman/Ra's Al Ghul"

Eftersom jag var litet trött beslöt jag att skjuta upp läsandet av viktiga, riktiga ting och i stället koppla av med Devin Graysons, Paul Gulacys och Jimmy Palmiottis "Year One: Batman/Ra's Al Ghul".

Så där vansinnigt avkopplande blev det nu inte, förstås. Serien är nämligen så dålig att man kunde få magkramper av den.

Premissen är att Batman mottar ett postumt brev från den nyligen mördade Ra’s Al Ghul, där han blir förvarnad om att inga levande varelser längre kommer att dö. Anledningen är att Batman eliminerat alla de s k ”Lazarus pits” där Ra’s förut kunnat återupplivas varje gång han dött, och därmed erhållit så gott som evigt liv. Exakt hur detta medfört att ingen längre ska dö på jorden framgick inte så att jag förstod det.

Konsekvenserna av att ingen dör, och att redan döda börjar vakna till liv, blir förstås fruktansvärda -- synbart ovackra zombies traskar omkring på Gothams gator, svårt sjuka och skadade lever vidare under fruktansvärda plågor, etc... men samhället tucks fungera ändå. Hur det går till framgår inte heller. Så småningom får Batman stopp på anti-död-farsoten, genom att hitta en buddhistisk munk som mässar en fonetisk version av Lazarus-groparnas kemiska formel (riktigt varför munken gör det förstod jag faktiskt inte vid min första genomläsning) och sedan återskapa en sådan grop i Bat-grottan. Varför det fungerar framgår inte, men det gör det i alla fall.

Den här serien sög verkligen. Jag har aldrig läst en Devin Grayson-serie jag uppskattat, men det här var sämre än vanligt, och redaktören Nachie Castro borde skämmas för att han/hon släppte igenom manuset. Det finns bara två saker som inte var dåliga i den: dels Gulacys teckningar -- ibland får han till texturer och även ansikten som är alldeles lysande, dels att en Gotham-tidning efter att anti-död-farsoten släppt misstänker att Superman orsakade det hela genom att få jorden att snurra baklänges för att rädda en enskild individ, utan att tänka på alla problem det skulle medföra.

...Och titelns ”Year One” syftar tydligen på att det hela utspelar sig under det första året efter Ra’s Al Ghuls död. Det är i och för sig logiskt; om man ändå ska blåsa Batman-läsarna genom att lura på dem dylikt skräp, varför inte göra en rip-off på begreppet ”Year One” också?

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: ”Superman: Sacrifice” & ”The Vision: Yesterday and Tomorrow”

Två besvikelser till, om än inte av samma kaliber. ”Superman: Sacrifice”, skriven av Greg Rucka, Gail Simone och Mark Verheiden, börjar ganska bra. Superman börjar ses med allt mer misstro av vanliga människor och hans superhjältekollegor efter att han börjar ta till allt mer kraft för att besegra motståndare som han tidigare kunnat stoppa utan att försätta omgivningen i fara. Superman är själv medveten om problemet, men klarar inte av att göra något åt det innan katastrofen slår till. I tron att han slåss mot Brainiac för att rädda sin Lois, eller mot Darkseid för att rädda Lois, dödar han nästan sin vän Batman.

Justice League samlas för att göra något åt saken, och avslöjar att Superman manipuleras av en mindre figur, Maxwell Lord (som i ett tidigare, mer humoristiskt DC-universum var en manipulativ man som samlade ihop superhjältar till Justice League of America). Maxwell Lord har tagit sådan kontroll över Superman att det inte finns något sätt att bryta denna kontroll utan att Superman dör eller förlorar förståndet.

Efter en magnifik kamp mellan DC:s båda klassiska tungviktare, Superman och Wonder Woman, finner Wonder Woman den gordiska knutens lösning -- hon dödar Maxwell Lord.

Det är en stark scen, för den går så starkt emot vem och vad Wonder Woman är, en kraft för livet, och samtidigt begår hon mordet utifrån precis den hon är; någon som är förmer än människa, någon som umgåtts med gudar, någon som kallt drar slutsatsen att hon inte har något annat val om hon ska förhindra att Superman förblir Lords slav.

Och det är samlingens höjdpunkt, dels för att det så skarpt belyser vad de mäktigaste superhjältarna är -- förmer än människor -- dels för att resten av samlingen är ganska blaha. Det pratas om att det kommer att bli konsekvenser av att mänskligheten ser Wonder Woman mörda en till synes vanlig människa, men några sådana konsekvenser visas inte. Superman drar sig tillbaka till föräldrarnas gård i Kansas för att fundera i lugn och ro, men det får han ingen, för en ny supervarelse anfaller honom och hans unga kollega Superboy där.

Och där har vi något av problemet. Det här är en samling av sammanhängande historier som gick i fyra olika serietidningar. Även om historien hänger ihop blir det i slutändan för råddigt med kraven på actionsekvenser i vartenda nummer av dessa olika tidningar; den övergripande historien kan inte berättas i det tempo den förtjänar, och blir därför lidande. Det här leder fram mot stora ting i DC-universum, ”Infinite Crisis”, vilket också gör att berättelsen inte är fullständig i sig själv, något som märks bara alltför väl.

DC skall ha en känga för att de inte ger detaljer i varje kapitel av historien om vem som skrivit och tecknat just det kapitlet. John Byrne, som står för ett kapitel, ska ha en eloge för att han fortfarande är en mycket duktig tecknare och berättare, och har dessutom en bra tuschare som ger en litet annorlunda finish åt Byrnes teckningar. Jag har inte sett Nelson DeCastro förut, men han funkar som sagt bra tillsammans med Byrne. J G Jones står för det målade omslaget, med en färgbehandling som påminner litet om Alex Ross -- snyggt och välgjort.

Sv: Nyläst av Göran S

Geoff Jones & Ivan Reis: "The Vision: Yesterday and Tomorrow”

Jones är en bra författare som gjort ett bra jobb med till exempel Green Lantern. Problemet här är snarare det motsatta jämfört med ”Superman: Sacrifice”: historien är närmast för väl sammanhållen. En ung pojke och hans pappa flyttar till en ny plats, och pojken smyger en natt omkring på en gammal kyrkogård i närheten. Det gör att han stöter ihop med Avengers-androiden Vision när denne svävar upp ur en grav efter att ha besökt sin skapares, professor Phineas Horton, viloplats.

Vision är på väg att ta strid med sin onde ”tvillingbror” ”Gremlin”, som kan ta kontroll över elektronisk apparatur, och som professor Horton alltid haft dåligt samvete över att ha varit delaktig i skapandet av. När de försöker lösa den uppgiften hittar de även igen Hortons barnbarn, som nu studerar robotik vid universitet, och är en uttråkad festprisse som inte är smart nog för ämnet.

Men det grundläggande problemet är: vem bryr sig? Reis tecknar bra, men Gremlin är knappast någon ärkefiende som väcker läsarens fruktan eller beundran, och Vision själv har aldrig fungerat särskilt väl utanför Avengers-ensemblen. Det blir helt enkelt ingen kraft i berättelsen, för det finns ingen riktig konflikt som man som läsare bryr sig om. Historien skulle ha fungerat som en biintrig som löpte över en sex-sju nummer av Avengers-tidningen, men den kan inte stå på egna ben. ”Sacrifice” har en stark konflikt och fantastiska strider som till slut gör den en smula spretig; ”Yesterday and Tomorrow” saknar detta och blir därmed en smula trist.

Som bonus får man också Visions första framträdande i Avengers #57, skriven av Roy Thomas och tecknad av John Buscema. Den är mest intressant för att man påminns om hur töntiga dialoger Thomas skrev (även när han hade starka berättelser), och får sig till livs relativt tidig Buscema -- de knotiga händerna och expressiva fysionomierna finns där redan och är en fröjd att se.

Sv: Nyläst av Göran S

Läser just nu om "Watchmen" -- en smula noggrannare än vanligt, men också en smula stressat. Har just nu deadlines upp till halsen och därmed inte tid att skriva något noggrannare (men det för mig ju också närmare att faktiskt kunna försörja mig på serier på heltid, vilket är en långvarig dröm), men det slår mig att mycket av dess kraft som berättelse kommer inte bara från berättandet, utan även från Moores förmåga att här förmäla en dekonstruktion av superhjälte-genren som är tilltalande för dess trogna fans med en diskussion av djupa filosofiska spörsmål som kan hålla kvar läsarens tankar efter att historien i övrigt passerat.

(Jag kanske använder begreppet "dekonstruktion" en smula felaktigt här, men som amerikanerna säger: "close enough for kultursidorna". Jämför sättet genren dekonstruerades på i "Superhjältarna", eller än hellre hur western-genren dekonstruerades i "Unforgiven" -- eftersom den blandade komiska och tragiska element när den gjorde det.)

Mer om detta när jag har tid -- och förmodlligen i ett SeF Uppsala-föredrag i höst.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Neil Gaiman & P Craig Russell: ”Murder Mysteries”

P Craig Russell, som är en av de elegantare tecknare man kan tänka sig, har byggt en karriär på att överföra litterära verk, som t ex Wagner-operor, till serieformen. Här har han tagit sig an en novell av Neil Gaiman, mannen som byggt en karriär på änglar och eleganta berättelser med smak av det litterära. Resultatet är högst njutbart men inte helt invändningsfritt.

I sann postmodern anda (jag läste nyss ett par böcker om postmodernism, så jag kan rimligen inte förvägras rätten att droppa termen åtminstone två-tre gånger i den här recensionen) är det en lekfull historia som blandar _whimsy_ med allvar, filosofiska spörsmål med en lätt vanvördig deckarhistoria bland himlens änglar, och en ramhistoria med en hyllning till berättandet.


En ung engelsman anländer till Los Angeles. En kvinna han känner sedan tidigare får veta det, och bjuder hem honom till sin lägenhet. Efter ett något meningslöst sexuellt möte går mannen därifrån -- eller om han nu gör det, en minneslucka döljer sanningen om detta från såväl honom som läsaren -- finner han sig bjudandes en luffare på en cigarett. Som betalning för cigaretten (den unge mannen vägrar ta emot pengar för den) berättar den äldre luffaren en historia, med sig själv i huvudrollen. Som hämndens ängel -- ja, bokstavligen: Hämndens ängel Raguel, skapad av Gud för att söka, finna, och bestraffa missdådare.

Och det har skett ett mord i Himlen.

En ängel har påträffats liggande död på trottoaren i den himmelska staden; något som i sig självt är problematiskt, eftersom man fortfarande håller på och funderar på om man verkligen skall _ha_ döden med i skapelsen. Skapelsen är nämligen frtfarande på design- och prototyp-stadiet, och alla änglarna jobbar för fullt med att prova ut begrepp och funktioner, i enlighet med Guds intentioner.

Raguel förhör olika änglar: Lucifer, ängeln som gillar att ta långa promenader i mörkret och lyssna på dess röster; designer-ängeln Phanuel, som tog åt sig äran för det arbete den mördade ängeln Carasel tidigare gjort på begreppet (och emotionen) Kärleken; Saraquael, den ängel som samarbetade med Carasel på såväl Kärleken som dennes senaste projekt, Döden.


Det visar sig att introduktionen av kärleken ställde till problem även i de könlösa änglarnas värld. Att bli kär är inte så roblematiskt, men att förlora den... kan leda till döden. Samtidigt visar det sig också att Guds hämnande ängel kan förlora tron på sitt uppdrag, åtminstone en smula, om det nu är sant att inget sker utan att Gud har en mening med det. Hur kan man då straffa någon för vad han gjort, om det nu var en del av Guds plan? Inte minst kan en förlåtande, god ängel som Lucifer finna det fel att någon straffas för vad han gjort av kärlek... och börja fundera om inte rösterna i mörkret har rätt i vad de säger om Gud... (Men om nu Gud har ett syfte med allt som sker, är det då inte han som ligger bakom även när hans änglar gör uppror mot honom?)

Gaimans historia speglar på så sätt ett gammalt teologiskt problem, och gör det genom att dölja det  filosofiska spörsmålet i vad som är en traditionell detektivhistoria som får litet extra krydda genom att den utspelas bland Guds änglar. Å andra sidan är detta också ett problem med historien, eftersom Gaiman samtidigt som han förhöjer den genom glansen från Gud, änglar och teologiskt-filosofiska problem och tar bort glansen från sagda Gud, änglar och teologiskt-filosofiska spörsmål genom att han drar ner de upphöjda varelser som historien handlar om till en relativt banal, mänsklig nivå. Det är ett av de problem jag själv haft med Gaimans ”Sandman”, och den huvudsakliga anledningen till att jag föredrar honom när han inte visar upp de aspirationerna utan ger sig sin eleganta, lätta och humoristiska berättarstil mer i våld, som i t ex ”Death: The High Cost of Living”... eller den sexualupplysningsserie om hur man skyddar sig mot Aids som hade John Constantine och Death som huvudpersoner (om jag minns rätt).

En annan problematisk aspekt är Gaimans förtjusning inför begreppet ”nåd”, och hans benägenhet att utsträcka denna nåd även till mördare, speciellt om de begått sitt brott av ”kärlek”. Den koppling mellan Kärleken och Döden som Gaiman gör i serien, och som han använder som skäl för Nåd, att man begick sitt brott av kärlek, tyder i mina ögon snarare på att Gaiman blev för förtjust i sina begrepp, och glömde att kopplingen i verkligheten vanligen i stället är mellan allvarlig psykisk störning och Döden. Men det blir förstås inte lika ekeganta historier på det sättet.

Oavsett mina invändningar ovan är det här en intelligent berättad historia illustrerad av en ytterst elegant tecknare, som dessutom har kompletterats av en utsökt färgläggning av Lovern Kindzierski. Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Will Eisner: ”The Plot”

En fransk författare, till synes naturligt oppositionell, den borne rebellen, skriver en i raden av sina satirer riktade mot den franske härskaren Napoleon III. Naturligtvis hamnar han inför domstol, och bestraffas. Men han hade i alla fall lyckats övertala sin förläggare att ge ut boken, och därigenom har han kommit att få en betydelsefull roll i den moderna europeiska historien -- även om han skulle komma att ta livet av sig mot slutet av 1800-talet.

Ett antal år senare håller nämligen Ryssland på att moderniseras. Den rådgivare som för tillfället har tsarens öra vill nämligen förändra det gamla självhärskardömets föråldrade lagar och strukturer i liberal riktning. Detta retar de reaktionära krafterna i Ryssland, och de behöver ett vapen för att neutralisera denne rådgivare och hans farliga, moderna tankar. Det finns en folkgrupp i Ryssland som traditionellt setts med mistroende, och deras briljanta idé är att få tsaren att tro att moderniseringen är en idé som härstammar från denna folkgrupp.

Hur skall man då uppnå detta? Den hemliga polisen, Okranan, har resurser, bland annat en begåvad, fräck och omoralisk förfalskare som skickats i exil till Frankrike. Han får i uppdrag att producera ett dokument som tydligt utpekar denna folkgrupp, men han får inte lång tid på sig. Så för att spara tid plockar han onda, tyranniska idéer från författaren Maurice Jolys ”En dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu”. Joly attribuerade dessa idéer till Machiavelli -- fast egentligen, och ganska genomskinligt, till Napoleon III. Förfalskaren, Mathieu Golovinski, attribuerar dem i stället till ett judiskt ledarskap och en sionistisk kongress som hållits i Frankrike året innan: ”Sions vises protokoll”.

Genom en religiös fanatiker kommer så småningom falsariet tsaren till handa, och uppnår sitt syfte: Moderniseringen avbryts, och de reaktionära krafterna kan gratulera sig till att ha segrat... ända tills först revolutionen och sedan den kommunistiska statskuppen sveper dem åt sidan och antingen dödar dem eller tvingar dem i exil.

Allt detta tar ungefär halva serien. Så följer ett längre mellanspel, som skildrar hur en rysk adelsman i exil i Konstantinopel skaffar sig en liten extrainkomst genom att till en engelsk journalist sälja såväl ett exemplar av Okranans ”Sions vises protokoll” som ett av Jolys satir, samt hur de båda jämför nyckelpassager. Eisner gör detta tämligen grundligt, naturligtvis i avsikt att läsaren själv ska kunna observera likheterna. Resten av serien , en fjärdedel, skildrar hur ”protokollen” gång på gång använts för att piska upp judehat, trots att de också gång på gång har påvisats vara falsarier -- samt hur Eisner själv blivit intresserad av historien och börjat göra efterforskningar i syfte att skildra historien i serieform.

Seriens för mig intressantaste scen är följande: När Eisner konfronterar ett antal demonstranter som hänvisar till ”Sions vises protokoll” som bevis för att judarna ligger bakom allt ont som händer, och påpekar att skriften är en förfalskning, vad blir deras respons?

”Well... Well.. Ah, maybe the Jews USED this book to make their plans!”
”Yeah."
”Even if it IS a fake! People should read the book because it REVEALS the JEWS!!"

När Eisner påpekar att deras resonemang inte hänger ihop logiskt, föklarar de honom för jude, och går muttrande iväg från honom.

Detta är nyckelsekvensen i boken. Den symboliserar på ett utmärkt sätt inte bara den dåraktiga fårskocksmentaliteten hos så många av hatmånglarna och deras villiga konsumenter, den stockdumma lusten efter ursäkter för ens hat, utan även merparten av boken. För historien om ”Sions vises protokoll” är berättelsen om hur något gång på gång visas vara en förfalskning, och sedan gång på gång åter används för att piska upp hat mot en folkgrupp helt enkelt för att det finns människor som VILL piska upp hat mot den folkgruppen. Det är en deprimerande sanning att ta till sig, att sanningen inte räcker för att stå emot historiska krafter, utan det krävs även en mobilisering av de goda krafter som tyvärr inte tillräckligt ofta orkar resa sig mot allt hat, all dumhet, all girighet och all fanatism som mänskligheten tyvärr också är förmögen.


Eisner har gjort undervisande serier förut, inte minst för armén, men man får nog säga att det här är hans bästa didaktiska serie (fast jag har bara sett utdrag ur de andra, så vad vet jag -- egentligen). Replikerna i vissa scener blir litet för tydligt inriktade på att undervisa läsaren, och därmed inte särskilt realistiska vare sig som sagda av levande människor eller riktigt trovärdiga i den aktuella situationen, men det är sådant som händer när man gör dramadokumentärer. Berättartekniskt och tecknarmässigt är ”The Plot” ett storverk; berättandet flyter elegant och smärtfritt fram, hjälpt i detta av utsökt välfångat kroppsspråk -- tydligt men ändå naturligt. Jag kan inte kalla berättandet annat än ”elegant”, och det är svårt att se att det finns ett högre betyg att få än att det är så naturligt att man sällan märker att man i själva verket bara läser berättelsen. Eisner arbetade med serien av och till under tjugo år, och hade tydligen vissa problem med den. Om han löste de problemen eller inte vet jag inte, men han skapade i alla fall en mycket framgångsrik, upplysande serie.

”The Plot” skildrar ett falsarium som lever, och sprider sin ondska, än i dag. Det räcker inte som skäl för att läsa serien, för man kan lika gärna läsa om ”Sions vises protokoll” på Wikipedia, men serien är skapad av en av seriehistoriens stora medan han ännu stod på höjden av sin förmåga, och _det_ räcker.

Umberto Eco har skrivit förordet, Stephen Eric Bronner ett efterord. Det finns också en smärre notapparat och en bibliografi.

Rekommenderas varmt.

Sv: Nyläst av Göran S

Fotnot: Jag började med ”Nyläst”-recensionerna i stället för de mer krävande ”Hundra oumbärliga engelskspråkiga seriesamlingar” eftersom jag började få mer arbete och mindre tid, men den här sommaren har jag haft orimligt mycket arbete eftersom mitt seriejobbskompletterande årliga semestervik åt ett statligt verk i år sammanfallit med ovanligt mycket serieöversättande. Visst är det skönt att tjäna pengar, men är det rimligt att ha råd att köpa serier men inte tid och ork att läsa dem? Jag funderar starkt på att dra ned på mina utgifter så att jag kan skippa icke-serie-jobbet, även om en frilansare har en rätt osäker tillvaro... Det känns viktigare att trivas än att shoppa. Nåja, alla fall -- inte för läsarnas skull utan för min egen följer här:


Nyläst: Judd Winick, Doug Mahnke, Shane Davis & Eric Battle: ”Batman -- Under the Hood, Vol 2.”

Jag öste beröm över första delen av den här serien, och såg fram mot upplösningen i del två. Tyvärr blev jag besviken. Vi kan ta de positiva delarna först: Batmans metodiska problemlösarstil och hans obändiga förmåga att finna lösningar på de till synes omöjligaste problem -- till och med mitt under brinnande strid -- framhävs i serien. Detta sker inte minst i form av Batmans motståndares, The Red Hood, kommentarer medan han skickar den ena livshotande svårigheten efter den andra i hjältens väg. De negativa aspekterna överväger dock, så det är bäst att vi tar dem i tur och ordning:

1. Batman var under sina storhetsår en kombination av tuffhet, intelligens och god planering. Han var inte bara en briljant slagskämpe, han var också världens främste detektiv. Detektivaspekten har dock mer och mer eroderats med tiden, och dagens Batman är snarare världens främste paranoida tvångsneurotiker. De aspekter av honom som starkast framhävs i serierna är dels hans målmedvetenhet och planering, dels hans fullständiga kompromisslöshet. Dagens Batman är skrämmande inte för att han slår till som en blixt ur mörkret, utan därför att han är en besatt man med ett kontrollbehov som handikappar honom fullständigt i alla ”normala” relationer.

Och okej, det går att göra historier ur det perspektivet också. Det skulle till och med gå att göra intressanta historier, även om dagens DC-författare verkar vara mer intresserade av att spela upp besattheten och kontrollbehovet för att få till enkla konfliktsituationer på några få rutor där Batman och någon av hans superhjältekollegor utbyter hostila kommentarer och sedan skiljs som ovänner. Det är mer av tvåloperadrama än av faktiskt berättande av en historia. Men det låter också författarna komma undan med slarv som är rent skamligt i en av världens mest framgångsrika serier. Winick låter Batmans motståndare, Red Hood (i själva verket Jason Todd, före detta Robin som troddes ha mördats av Jokern) placera en sprängladdning i ett metamfetamin-labb. Hur han lyckas smyga in där och placera ut sprängladdningen förklaras inte. Därefter kraschar Batman in genom ett förbommat fönster för att desarmera bomben -- och hur han vet att bomben finns där förklaras inte. Eftersom han är den allvetande Batman behövs det inte; Winick räknar med att läsaren ska förstå att det räcker med att det är Batman: han bara vet.

Det håller inte. Man kan inte upphöja sina figurer till allvetande-nivå bara för att själv slippa göra hantverket med att konstruera en hållbar historia. Första minuset.

2. Jason Todd. Just det här minuset är kanske inte Winick huvudansvarig för, men han tar inte itu med det på ett tillfredsställande sätt, och det kommer i ett så tydligt sken under historiens lopp att jag inte kan låta bli att kommentera det.

Red Hood är alltså Jason Todd, en före detta Robin som tycks ha kommit tillbaka från de döda. Nu mördar han brottslingar i Gotham City på löpande band, och Batman är ständigt steget efter i sina försök att stoppa honom -- kanske på grund av att han anar vem Red Hood är och omedvetet håller igen. Det är inte problematiskt. Problematiskt är däremot att Batman över huvud taget tog in Jason som Robin till att börja med.

Batman kom på Jason när han pallat upp Batmobilen för att sno dess navkapslar och däck. Den naturliga påföljden? Att ta in slyngeln till de sociala myndigheterna för att göra något åt hans asociala beteende? Nej, att göra honom till brottsbekämpare och lära honom att slåss på riktigt.

Efter hand började Jason uppvisa störande tendenser till övervåld, och en konflikt mellan honom och Batman seglade upp, en konflikt som löstes av DC:s redaktion genom att låta läsarna telefonrösta om huruvida Jason skulle dödas av Jokern eller inte (och sedan bli sura på dem för att de röstade för att låta honom dö). Återblicken på detta i ”Under the Hood” tjänar bara till att ytterligare understryka det huvudlösa i att försöka göra en ungdomsbrottsling till superhjälte. Minus nummer två.

3. Det är inte mycket till historia kvar sedan läsaren väl fått veta att det verkligen är Jason Todd som är Batmans motståndare; allt som återstår är att ta sig igenom ett antal slagsmål tills man kommer fram till en synnerligen otillfredsställande upplösning. Jason kidnappar Jokern och hotar att döda honom, Batman kommer för att hindra mordet, Jason konfronterar Batman med att han inte lyckades hindra Jokern från att mörda Jason (vilket han i och för sig kan förstå -- man klarar inte allt man ger sig på) och att han sedan underlät att döda Jokern som hämnd för mordet. Här har vi egentligen den enda glimten av något som rättfärdigar att den här historien ens publicerades: Jason undrar varför Bruce inte hämnades: ”Why? Your moral code just won’t allow for that? It’s too hard to ’cross that line’?”, och Bruce svarar: ”No. It’d be too damned easy.” Winick snuddar vid vad som skiljer superhjältarna från de brottslingar de bekämpar, men två-tre sidor av detta räddar inte historien. Det har varit för mycket våldsfixering under sex-sju Batman-nummer för att tre sidor ska räcka som alibi.

Tre minus.

4. Slutligen är det alldeles för många kontinuitetsmissar och bekväma genvägar för att ”Under the Hood II” ska få godkänt. Bortsett från Batmans förgivettagna allvetande finns också exempel som att en gravöppning visar att ingen någonsin vilat i Jason Todds kista trots att förklaringen till hans återkomst från de döda (ett slags epilog, hämtad från en Batman-annual) tydligt visar hur han gräver sig ut ur sagda kista. Och anledningen till att Jason vaknar upp från de döda? Superboys fångenskap mellan dimensionerna, i en helt annan serie -- när han försökte slå sig ut ur sin ”cell” spred sig chockvågorna genom tiden och styrde tillbaka den till hur den egentligen var avsedd att vara... och alltså vaknade Jason Todd från de döda, men ingen annan.

Nix. För många genvägar. Det här var en besvikelse. Teckningarna är överlag helt okej, men historien är för klichébemängd. Rekommenderas inte.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Thomas Andrae: ”Carl Barks and the Disney Comic Book -- Unmasking the Myth of Modernity”. 280 s. University Press of Mississippi, 2006.

Det här är en kombination av inte alltför djup men ändå klart passabel biografi över Carl Barks samt analys av hans verk och hur det utvecklades över tiden. Tanken är nog att det biografiska till dels är till för att stötta analysen.

Eftersom jag inte är särskilt djupt inläst på Barks’ biografi uppskattade jag den delen av boken starkt. Framför allt var det intressant att läsa om hur hårt Barks under lång tid fick kämpa för att förtjäna sitt uppehälle, samt om hans roll vid Disneys animationsstudio och hur han såg på sitt arbete där. Något sämre blir det när det när Andrae går in på att analysera Barks historier.

Det beror inte på att Andrae inte kan sin Barks, utan på att han sätter sitt sikte för högt. I stället för att hålla sig till att analysera Barks’ historier -- inklusive hur Barks egen biografi och livssyn påverkat dem -- väljer han ofta att söka sig till kultur- och samhällsvetenskaplig teoribildning på samhällsnivå. och placerar in Barks’ historier i teoriernas sammanhang. Men Kalle Anka-historier är inte riktigt rätt underlag för att ge samhällsteorier empiriskt stöd, och de delarna av boken fungerar väldigt dåligt i mina ögon. När Andrae i stället kopplar ihop berättelserna med Barks’ (rätt pessimistiska) livssyn och (tämligen konservativa) politiska åsikter blir boken betydligt roligare.

Sammanfattningsvis kan sägas att jag tycker boken är klart läsvärd -- Andraes stil är inte svår och komplicerad, och relativt rik på fakta -- och den är faktiskt inspirerande både till att läsa Barks och till att själv vilja skriva något liknande -- om än med fokus mer tydligt på historierna.

Rekommenderas att läsa, kanske inte att köpa.