Tråd: Nyläst av Göran S

Garth Ennis, Lewis Larosa & Leandro Fernandez: Punisher MAX Vol 1.

Marvel, vars trade paperbacks (bortsett från de svartvita Essential-böckerna) inte hör till de billigare, har faktiskt börjat ge ut riktigt rimligt prissatta hardcovers. Man samlar ett par (ibland upp till tre) vanliga trade paperbacks i något större format inom hårda pärmar för det facila priset av cirka 30 dollar. Högst rimligt -- förutsatt att serierna som samlas är värda att läsa, förstås. Punisher MAX Vol 1 HC samlar de tidigare volymerna ”In The Beginning” och ”Kitchen Irish”, dvs Punisher #1 - 12. Den är välgjord, men läsvärd? Nja, egentligen inte.

Garth Ennis gjorde sig snabbt ett namn när han började skriva för DC:s Vertigo-serier på åttiotalet. Det verkade finnas en hel del ilska som han behövde släppa fram, och hans serier var ofta våldsamma och argsinta. Samtidigt gav aggressiviteten dem en väldig energi, som ofta gjorde dem läsvärda trots en viss brist på sofistikering. Efterhand har jag dock tappat smaken för Ennis serier. De verkade efter ett tag inte komma från en ”arg ung man” längre, utan från en medelålders cynikers lust att tjäna pengar på serier som ersatte genomtänkta budskap med våldspornografi och sadism.

Det var väl bara en tidsfråga innan Ennis fick ta över Marvels vapenfetischistiska flaggskepp, den skurkmördande ”hjälten” Punisher.


Från början, på sjuttiotalet, var Punisher en nästan-fiende till Spider-Man. Det visade sig att någon spelade ut dem mot varann, men trots att att de till slut genomskådade det kvarstod konflikten mellan en hjälte som aldrig dödade och en som jagade brottslingar i första hand med skjutvapen i stället för nävarna. På sjuttiotalet löste Marvel det genom att tona ned Punishers mordiska sida, och ofta låta honom skjuta så kallade ”mercy (dvs icke-dödande) bullets”. Under åttiotalet blev Punisher (eller Frank Castle, som han egentligen heter) en del av Daredevils lilla sfär av Marvel-universum. Daredevils kompromisslöst livsbejakande attityd kontrasterades på ett lyckat sätt mot Punisher rakt motsatta inställning -- som kom sig av att hans familj hade mördats i samband med ett maffiamord.

På åttiotalet fick Punisher också sin egen tidning, först en miniserie om fem nummer skriven av Steven Grant, och därefter en fortgående sådan, till en början författad av Mike Baron. Grant och Baron lyckades skriva intressanta historier om den skoningslöse mördaren, dels därför att de bemödade sig om att skapa intressanta intriger som drevs framåt i stor utsträckning av de inblandades personligheter, dels därför att de kunde problematisera vad Punisher egentligen sysslade med, nämligen att mörda folk för att de mördade -- vilket ju onekligen rymmer ett intressant moraliskt dilemma. Punisher var heller ingen totalt svartsynt övermännniska i de här historierna -- en av mina favoritscener är när han diskuterar vad som egentligen är musik med en rap-älskande svart performance artist som råkat illa ut när han som en del av sin föreställning brände en amerikansk flagga. (Punisher visar sig både kunna musikteori och vara jazz-fan.) En annan favorit är när en nervgiftförlamad Punisher trots det handikapp som total oförmåga att röra sig innebär lyckas besegra de båda smågangsters som kommer på honom i hans hjälplösa tillstånd.

Tyvärr förblev Punisher inte någon intressant figur särskilt länge efter att han fått sin egen tidning. Ytterligare en månatlig tidning tillkom, Punisher War Journal, och så småningom förföll serien speciellt under Chuck Dixons våldsförhärligande författarskap till att mest handla om hur många olika sätt man kan döda, misshandla och på allehanda övriga hårdkokta sätt plåga synnerligen endimensionella och stereotypa skurkar. ”Punisher” hade förfallit.

Det är huvudsakligen i den traditionen som Garth Ennis’ ”Punisher” befinner sig.


Punisher MAX Vol 1:s första historia börjar med att visa hur Frank Castles familj mördas när den råkar komma i vägen för ett maffiamord. Därefter får läsaren se hur samme Castle, nu som Punisher, smyger sig på en hög maffiachefs hundrade födelsedag, och hur han slaktar ett hundratal maffiaskurkar med (visserligen felhanterad) kulspruta samt truppminor. Blod, tarmar och hjärnsubstans sprutar från de mördade skurkarna, och obsceniteter från deras munnar.

Det är rätt tråkigt. Det finns ingen konflikt att lösa, det är bara för Punisher att mata in fler patronband i kulsprutan. Det finns ingen spänning i slakten, det är uppenbart att de korkade maffiatyperna kommer att fortsätta att springa rätt in i hans kulregn. Och slutligen finns inte ens respekten för ett väl utfört hantverk, för inte nog med att Punisher hanterar kulsprutan som någon som bara sett sådana på teve, hans taktiska snille består huvudsakligen i att ställa sig upp och panga på, vilket ju inte är särskilt imponerande.

Dock tillkommer ett element som ger läsaren något att fundera över: Punisher observeras av en grupp federala agenter och Punishers gamle vän och medhjälpare Microchip. De fångar honom, och försöker övertala honom att ställa sina inte obetydliga mördartalanger i regeringens -- och krigets mot terrorismen -- tjänst. Punisher vägrar, med hänvisning till att man inte kan lita på regeringen.

En komplicerande faktor tillkommer; maffian är nu ute efter Punisher, och den grupp maffiamördare som de skickat efter honom är så mycket skickligare och tuffare än de federala agenterna att den lyckas hitta och slå ut dem. I förvirringen lyckas Punisher fly, och därmed är allt förberett för den slutstrid där maffian skickar in sina småskurkar i ett massanfall à la Koreakriget så att Punisher med automatvapen och Microchips hjälp kan slakta dem. Sedan kan han också slakta Microchip för att denne inlåtit sig med de korrumperade federala agenterna. Slut.

Den andra historien inleds med en explosion. Ett litet hak Punisher tittat  in i för att få sig ett mål mat sprängs i luften av f d IRA-män som konkurrerar om knarkhandeln i området. De behöver pengarna fortsätta kampen mot britterna -- eller åtminstone för att kunna leva ett någorlunda behagligt liv medan de fortsätter häva ur sig retoriska fraser mot britterna. (Graden av cynism uppvisar här en stark samvariation med åldern på de före detta IRA-soldaterna.)

Punisher inleder en jakt på de skyldiga tillsammans med två britter. Den ene är en cynisk f d SAS-soldat -- numera vid M.I.6 -- Castle lärde känna i Vietnam och som kommit till staterna för att eliminera en irländsk bombmakare. Den andre är en ung soldat vars far mördades av IRA, närmare bestämt av en av de bombare Punisher är ute efter.

Det visar sig att det inte bara är IRA-avhopparna som Punisher och hans båda allierade måste slåss mot, för ytterligare några irländska ligor -- de nytillkomna dock rent kriminella, inte politiska -- gör entré i historien. Tar man bort de många skottduellerna och explosionerna blir det dock bara kvar ett fåtal intrigelement värda att nämna:

- Den kompetenta cynismen hos de män som som bekämpade IRA,
- Den korkade idealismen hos de yngre män som utgjorde IRAs stormtrupper, och som inte lyckades med annat än att ställa till med elände för hela befolkningen, samt, när den unge soldaten äntligen får sin hämnd på sin fars mördare, hämndens tomhet. Som de båda britterna uttrycker det när de lämnar Punisher, som nu dödat ytterligare ett antal tiotal fiender i sitt krig mot brottslingarna:

”Me dad’s still dead an’ I don’t feel the slightest bit different.”
”No, lad. Look at old Frank there. He’s been doing this for thirty years. D’you think he feels any different?”

Så Ennis snuddar åtminstone vid frågor som skulle kunnat göra serien mer angelägen. Det bränner också till en smula i en scen i den första historien, när Microchip konfronterar Punisher med hans handlingar och påstår att Castle dödat alla dessa brottslingar inte för att det gör någon skillnad på brottsligheten, utan för att han helt enkelt velat döda. Tyvärr är det inte de delarna av historierna Ennis betonar, så de drunknar i alla blodbad, alla psykopater (regeringsanställda eller inte), alla tuffa attityder, all cynism, blod, skit och elände.

Tilläggas kan att första halvan av boken är tecknad av Lewis Larosa och tuschad av den gamle räven Tom Palmer, ett par som fungerar väl ihop. Leandro Fernandez står ensam för teckningarna i den andra halvan, som i mitt tycke är betydligt plattare. Färgläggningen passar överlag väl ihop med berättelserna; dyster utan att bli murrig.

Sv: Nyläst av Göran S

Batman: War Games. Diverse skapare.

Som alla riktigt stora generaler -- eller snarare, generalstaber -- har Batman en uppsjö planer för olika eventualiteter. Några gäller vad som måste göras om de övriga medlemmarna i Justice League skulle gå över till den onda sidan, och dem har Mark Waid utforskat med gott resultat i ”Tower of Babel” -- Ra’s Al Ghul hackade sig in i Batmans datorer, stal planerna, och omsatte dem i praktiken. (Med resultat att Batman efter att ordningen till slut återställts tvingades lämna Justice League.) I ”War Games” sätts ännu ett av Batmans scenarier i verket, återigen mot hans vilja.

Robin beslutar sig för att av hänsyn till sin oroliga familj sluta med brottsbekämpandet. Batman tar in en ersättare, den unga kvinnan Spoiler, som tar Robins plats vid Batmans sida tills hon befinns otillräcklig och får sparken. För att visa sitt värde försöker hon genomföra ett scenario som går ut på att samla Gothams alla skurkar under en ledare, som kontrolleras av Batman, och sedan ta in polisen för att arrestera dem allihopa. Det är en av Batmans många planer, och den visar sig för komplicerad för Spoiler att genomföra på egen hand. En ledare för brottslingarna träder visserligen fram och tar över, men han kontrolleras inte av någon, och kaos sköljer över Gotham City.

Batman leder sin styrka av allierade -- Robin (som träder tillbaka i tjänst eftersom Gotham behöver honom), Nightwing (Batmans första Robin), Catwoman, Oracle (Barbara Gordon, spindeln i nätet i Batmans kommunikationscentral) -- men tappar kontrollen över situationen. Eftersom han hållit tillbaka polisen med löftet om att han skulle hantera situationen tappar de omedelbart förtroendet för honom. Media underblåser tvivlen på Batman med spekulationer och felaktig rapportering. Och Spoiler dödas (efter några tämligen osmakliga tortyrscener) av Black Mask, den nye ledaren för Gothams undre värld. Slut.

Det här är en tämligen dålig Batman-historia, av flera skäl. Ett starkt sådant är att den inte hänger ihop särskilt väl. Det är en s k crossover, i vilken olika tidningar med Batman-anknytning berättat en gemensam övergripande historia under tre månader. Teckningsstilar, författarnas berättarstilar, de olika karaktärerna och de biintriger som hör till deras respektive liv (eller snarare tidningar) blandas på ett sätt som _inte_ flyter ihop till en helhet. Dessutom känns det som att historien dras ut en månad för länge, och som en följd därav tappar tempo och kraft.

Inte heller teckningarna tilltalar mig.Till dels beror det troligen på den murriga färgläggningen -- jag antar att tanken var att den skulle hjälpa till att skapa en dyster, hotfull stämning i berättelsen, men effekten blir i mitt tycke bara murrig och tråkig. Den gamle eleganten Paul Gulacys kapitel fungerar dock rätt bra ändå -- möjligen hade han bättre tur med färgläggaren, möjligen är hans stil tillräckligt stark för att ändå dominera över färgläggningen, jag kan inte avgöra vilket.

Slutligen tycker jag att Black Mask är något av en B-skurk, som inte har med sig den pondus in i berättelsen som jag tycker man kan begära av ett blivande överhuvud för Gotham Citys brottslingar.

Det här är ingen rolig samling att läsa. Rekommenderas inte.

Sv: Nyläst av Göran S

Intressant läsning Göran.

Jag har inte själv läst War Games, men jag såg nyligen en intressant artikel
som tog upp berättelsen (och Batmans utveckling på sista tiden) med hänsyn
till kvinnosynen:
http://www.sequentialtart.com/archive/n … 05_1.shtml

Det ser inte bra ut.

Ola Hammarlund
http://www.olahammarlund.se/
"Homo sum: humani nil a me alienum puto."
Terentius

Sv: Nyläst av Göran S

Jag håller inte med Keller. Faktum är att hon tappade mig redan vid

"I also noticed something else: the lively cast of dynamic women that Batman used to be surrounded by had all but vanished."

...Jag tycker nämligen inte att Batman haft någon större cast av dynamiska kvinnor. Flickvännerna har sällan varit mer än snygga och nyfikna, Catwoman har vacklat fram och tillbaka mellan det lagliga/tillåtliga och det olagliga, och Oracle är resultatet av ett sällsynt grovt övergrepp på polischef Gordons dotter Barbara.

De förändringar som skedde i War Games/War Crimes tycks mig vara helt i enlighet med den sorts sensationalism som är vanlig i superhjältetidningar -- Spoiler är knappast den första Robin som dödas, och att Leslie Thompkins inte behandlade Spoiler kan precis lika gärna vara ett resultat av ett (möjligen misslyckat, jag har inte läst den serien själv men kan utifrån War Games mycket väl tro det) försök att få in ett "spännande" moraliskt dilemma i serien som ett utslag av kvinnohat. Och att Batgirl fortfarande inte lärt sig läsa behöver inte heller vara ett utslag av misogyni; det kan precis lika gärna vara ett utslag av en "vad ska vi ge den här hjälten för coolt handikapp"-mentalitet.

Det enda som jag finner riktigt otäckt i War Games är tortyren av Spoiler; jag får utöver min normala motvilja mot tortyr en extra reaktion mot tortyr av kvinnor eftersom jag dessutom kopplar det till sexualiserat våld mot kvinnor. (I början av åttiotalet var det en hel del debatt om Motorsågsmassakern och någon film om en "verktygsmördare", och jag minns fortfarande en sekvens som visades i Studio S-programmet om dessa med djup avsmak.) Över huvud taget tycker jag ofta att det visar brist på respekt för karaktären när den utsätts för dylika övergrepp, och det lämnar en dålig eftersmak.

Så jag kopplar inte att det ser så dåligt ut till kvinnohatande redaktörer och tecknare, eller ens en kvinnohatande Batman, utan till ren inkompetens.

5 Senaste redigerad av Ola Hellsten (2005-12-18 10:52:29)

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

och Oracle är resultatet av ett sällsynt grovt övergrepp på polischef Gordons dotter Barbara.

Jag försvarar inte "övergreppet" som i efterhand tycks mig som ett av Alan Moores lågvattenmärken (även om jag fortfarande tycker "Killing Joke" är en spännande läsning)... men efter övergreppet tycker jag att Barbara/Oracle har vuxit till en stark och mångfasetterad karaktär. Jag anser att Oracle är en dynamisk kvinnofigur, oavsett orsaken till hennes uppkomst.

Sen tycker jag väl att Silver S:t Clair, Sasha Bourdeaux och Leslie Thompkins (före War Games, alltså) varit dynamiska och intressanta.

Catwoman håller jag dock med om. Hon blev aldrig intressant förrän Ed Brubaker tog sig an henne.


/ola

Sv: Nyläst av Göran S

Ola Hellsten skrev:
Göran Semb skrev:

och Oracle är resultatet av ett sällsynt grovt övergrepp på polischef Gordons dotter Barbara.

Jag försvarar inte "övergreppet" som i efterhand tycks mig som ett av Alan Moores lågvattenmärken (även om jag fortfarande tycker "Killing Joke" är en spännande läsning)... men efter övergreppet tycker jag att Barbara/Oracle har vuxit till en stark och mångfasetterad karaktär. Jag anser att Oracle är en dynamisk kvinnofigur, oavsett orsaken till hennes uppkomst.

Jag har inte läst mycket av om Oracle, men jag finner det intressant att Läderlappsflickan/Barbara från början var bibliotekarie i det civila, förmodligen för att det var ett passande tråkigt jobb för en stillsam flicka, och att hon i rollen som Oracle blivit superexpert på Internet och informationssökning, vilket verkar vittna om en djupare förståelse av bibliotekarieprofessionen.

Göran Semb skrev:

De förändringar som skedde i War Games/War Crimes tycks mig vara helt i enlighet med den sorts sensationalism som är vanlig i superhjältetidningar -- Spoiler är knappast den första Robin som dödas, och att Leslie Thompkins inte behandlade Spoiler kan precis lika gärna vara ett resultat av ett (möjligen misslyckat, jag har inte läst den serien själv men kan utifrån War Games mycket väl tro det) försök att få in ett "spännande" moraliskt dilemma i serien som ett utslag av kvinnohat. Och att Batgirl fortfarande inte lärt sig läsa behöver inte heller vara ett utslag av misogyni; det kan precis lika gärna vara ett utslag av en "vad ska vi ge den här hjälten för coolt handikapp"-mentalitet.

Så jag kopplar inte att det ser så dåligt ut till kvinnohatande redaktörer och tecknare, eller ens en kvinnohatande Batman, utan till ren inkompetens.

Nu har som sagt jag inte läst Läderlappen på senare år, men behöver "misogyni" och sensationalism utesluta varandra? Jag skullle nog tolka begreppet misogyni här inte så mycket som kvinnohat (vilket jag inte tror finns i den utsträckning ordet används) som ett försök att benämna de strukturer som gör att den här sortens slappa manusskrivande i så stor utsträckning drabbar kvinnokaraktärer.

Ola Hammarlund
http://www.olahammarlund.se/
"Homo sum: humani nil a me alienum puto."
Terentius

Sv: Nyläst av Göran S

Ola Hammarlund skrev:

Jag har inte läst mycket av om Oracle, men jag finner det intressant att Läderlappsflickan/Barbara från början var bibliotekarie i det civila, förmodligen för att det var ett passande tråkigt jobb för en stillsam flicka, och att hon i rollen som Oracle blivit superexpert på Internet och informationssökning, vilket verkar vittna om en djupare förståelse av bibliotekarieprofessionen.

Har du läst Kerstin Rydbergs essä om bibliotekariestereotyper i "Från Handskrift till XML - Informationshantering och kulturarv"? Där tar hon upp bl.a. exemplet Batgirl (men tyvärr inte Oracle).


/ola

Sv: Nyläst av Göran S

Ola Hellsten skrev:
Ola Hammarlund skrev:

Jag har inte läst mycket av om Oracle, men jag finner det intressant att Läderlappsflickan/Barbara från början var bibliotekarie i det civila, förmodligen för att det var ett passande tråkigt jobb för en stillsam flicka, och att hon i rollen som Oracle blivit superexpert på Internet och informationssökning, vilket verkar vittna om en djupare förståelse av bibliotekarieprofessionen.

Har du läst Kerstin Rydbergs essä om bibliotekariestereotyper i "Från Handskrift till XML - Informationshantering och kulturarv"? Där tar hon upp bl.a. exemplet Batgirl (men tyvärr inte Oracle).


/ola

Nej, den har jag missat, tack för tipset!

Är det Kerstin Rydberg, f.d. chef för humaniora på Stockholms Universitetsbibliotek? Hon är ju min gamla chef! Det finns f.ö. en webbplats av en bibliotekarie som heter "Batgirl was a librarian": http://www.naughtykitty.org/librarian.html

Och när jag är i länkartagen, så kan jag också nämna att våld mot kvinnokaraktärer, förövat av slappa manusförfattare, tas upp av webbplatsen "Women in refrigerators": http://www.the-pantheon.net/wir/ Den sköts av manusförfattaren till bl.a. Oracle, Gail Simone. Tidigare fanns där olika serieskapares kommentarer, men det verkar tyvärr inte finnas kvar.

Ola Hammarlund
http://www.olahammarlund.se/
"Homo sum: humani nil a me alienum puto."
Terentius

9 Senaste redigerad av Ola Hellsten (2005-12-18 17:57:45)

Sv: Nyläst av Göran S

Ola Hammarlund skrev:

Är det Kerstin Rydberg, f.d. chef för humaniora på Stockholms Universitetsbibliotek? Hon är ju min gamla chef! Det finns f.ö. en webbplats av en bibliotekarie som heter "Batgirl was a librarian": http://www.naughtykitty.org/librarian.html

Förlåt, Kerstin Rydbeck ska det vara. Lektor på biblioteksutbildningen i Uppsala.

Ola Hammarlund skrev:

Och när jag är i länkartagen, så kan jag också nämna att våld mot kvinnokaraktärer, förövat av slappa manusförfattare, tas upp av webbplatsen "Women in refrigerators": http://www.the-pantheon.net/wir/ Den sköts av manusförfattaren till bl.a. Oracle, Gail Simone. Tidigare fanns där olika serieskapares kommentarer, men det verkar tyvärr inte finnas kvar.

Lysande sajt av en lysande författare. Man bör vara lite försiktig med slutsatserna eftersom exemplen som listas är väldigt olikartade, men att det är en obehaglig och långlivad trend (som inte kan jämföras med vad som gäller manliga figurer) kan man knappast förneka.


/ola

Sv: Nyläst av Göran S

Den djupaste förståelsen av bibliotekarieprofessionen tycker jag ligger i att Oracle är så rasande snygg.

Jag håller själv inte med om att t ex Silver var så dynamisk och spännande, men det är förstås en fråga om tycke och smak. Leslie var en stark karaktär i mitt tycke, men mera av en bifigur; fokus var sällan på henne, och när det var det var det ofta i en traditionellt vårdande kvinnlig roll-- det ändrades då tydligen i War Crimes, och fokus hamnade på henne, och nu är Keller missnöjd över det. Tråkigt för henne, men så blir det när det ska avslöjas nya chockerande saker om bifigurerna.

Misogyni och sensationalism går ofta hand i hand, men jag är inte så säker på att det är misogyni som orsakar Gröna Lyktans döda flickvän i kylen. Skall man krossa hjälten fullständigt är det naturligtvis det han/hon älskar högst man ska angripa, vanligen livspartnern eller barnen. Eftersom de flesta av de populäraste superhjältarna är män blir det föga förvånande flickvänner och fruar som hamnar i farozonen. Trist, osmakligt och respektlöst, men inte i sig tecken på misogyni -- lika litet som det var manshat involverat när Superman slogs ihjäl, eller när Batman fick ryggraden knäckt. (Ingetdera f ö någon av respektive hjältes mer läsvärda historier.)

Sv: Nyläst av Göran S

Judd Winick, Doug Mahnke & Tom Nguyen (samt Paul Lee & Cam Smith): "Batman - Under the Hood".

På senare tid har Batman inte riktigt fått den behandling han förjänar på DC. Sedan Frank Millers version har bilden av Batman som något av ett kontrollfreak varit ständigt närvarande, men det har varit en bild som nyanserats av de skäl han har för sitt kontrollbehov: han får inte misslyckas. Dels innebär ett misslyckande sannolikt att han dör (eftersom han inte har några superkrafter som kan rädda honom om allt går fel) dels innebär det också att oskyldiga kommer till skada, något som han bara inte kan tolerera.

På sistone har dock bilden av Batman blivit en annan; i såväl ”Justice League” som ”Green Lantern”, och kanske även på andra ställen, har hans kontrollbehov kommit att representera bara just -- kontrollbehov. (Eller, som antyds i ”Green Lantern -- Rebirth”, ett dominansbehov.) Till detta kommer att den Batman man läst om i de ordinarie Batman-tidningarna i mitt tycke inte varit särskilt inspirerande.

Judd Winick ändrar på den saken i ”Batman - Under the Hood”. Han har god hjälp av Doug Mahnke och Tom Nguyen. Deras Batman är bister och kraftfull, men även tämligen smidig. Stilen påminner något om Brian Bollands, om än inte lika exakt, ren och elegant. Användningen av svärta och skuggspel påminner dessutom åtminstone mig om Kevin Nowlan, vilket är ett gott betyg till tuscharen Nguyen.

Grundhistorien i ”Under the Hood” är klassisk. Eller kanske snarare ”traditionell” -- särskilt märkvärdig är den i alla fall inte.

Gothams undre värld styrs nu av Black Mask, som tog makten i den inte särskilt läsvärda ”War Games”, och som av Winick skildras riktigt bra som den överlägsne strategen som ser de stora linjerna och spelar sitt spel utifrån dessa, inte ovidkommande detaljer. Black Masks makt utmanas av en man vars ansikte täcks av en röd huva och som földriktigt kallas ”The Red Hood”. Red Hood börjar med att (med tydlig brutalitet) ta över en del av lågnivå-knarkhandeln. Därefter övergår han till att stjäla något synnerligen viktigt av Black Mask, för att sedan sälja tillbaka det till denne. In i detta gangsterkrig kliver Batman, hjälpt av sin första Robin, Dick Grayson (numera brottsbekämpare under namnet Nightwing). Under historiens gång tvingas de inte bara slåss mot ett hot som sånar bedegrat Justice League ett flertal gånger, det börjar också allt mer visa sig att Red Hood inte bara är Batmans like i fysisk förmåga utan även som strateg och planerare, och att hans mål kanske inte alls _är_ att ta över Black Masks brottsimperium

Men det som verkligen stör Batman är att Red Hood verkar kunna vara en person ur hans förflutna, en person som han vet är död -- en död han känner sig ansvarig för.

Och det är det som ger den lilla extra krydda åt ”Under the Hood” som lyfter den från att vara bra superhjälteunderhållning till att vara riktigt läsvärd. Batman ställs inför ett existentiellt dilemma som blir svårlöst med de vetenskapliga ramar han håller sig inom. Han söker upp magikern Zatanna och sina hjältekollegor Superman och Green Arrow -- som båda till synes dött och kommit tillbaka till livet -- för att försöka få svar. Konfrontationen med Green Arrow blir tämligen vass, och ger Winick chansen att briljera med följande dialog:

- I just don’t know where it comes from, Oliver.
- Where what comes from?
- This anger you have towards me. I know it can’t be anything I’ve done to you. You’re not that shallow. So it must be something you’ve done to me.

Riktigt vad Green Arrow gjort kommer inte fram, men det verkar tydligt att det finns något där att utforska i framtiden.

En annan fin poäng kommer fram när Batman tillsammans med Nightwing tar sig an den gamla JLA-fiende jag nämnde ovan. Med Nightwing närvarande kan Winick använda denne för att framhäva för läsaren inte bara hur kraftfull Batman är, utan även hur han planerar sina handlingar i förväg för att uppnå största möjliga fördel längre fram i striden, och hur han på det viset lyckas besegra ett hot som egentligen borde vara bortom hans förmåga. Hans kontrollbehov är alltså inte bara fråga om tvångsmässighet eller Typ A-beteende; det är nödvändigt för att han ska kunna göra det han gör.

Den enda invändning jag har mot serien är att Batman-kollegan Onyx fortsätter att leva efter den gamla myten att ”bara man gör skurkarna tillräckligt illa kommer man att få rätt information”. Det är unket och osmakligt, inte minst mot bakgrund av dagsaktuella händelser, men bara en smärre del av berättelsen.

”Under the Hood” kostar bara tio dollar för sju nummer utmärkta Batman-serier. Den rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Här smiter jag lite vid sidan av ämnet och hakar på diskussionen om synen på bibliotekarier.
Den här sidan är lite skoj (och har rent av serieanknytning. Jag är grymt on topic mao wink

Rubriken är:
Why you should fall to your knees and worship a librarian.
http://librarianavengers.org/?page_id=3

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

Riktigt vad Green Arrow gjort kommer inte fram, men det verkar tydligt att det finns något där att utforska i framtiden.

Tja, det är väl det som har utforskats i DC:s titlar under det senaste året... Gamla goda JLA hjärntvättade skurkar på löpande band, och när Batman hade invändningar hjärntvättade de honom med.

Sv: Nyläst av Göran S

David Haglund skrev:

Gamla goda JLA hjärntvättade skurkar på löpande band, och när Batman hade invändningar hjärntvättade de honom med.

Aaaah... Den kopplingen gjorde jag inte (delvis för att jag läste Winicks serie efter att ha läst om JLA-sprickan nästan till leda, och helt anakronistiskt trodde att den syftade på något ytterligare, men huvudsakligen förstås för att jag är rätt dum).

Tack!

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Geoff  Johns, Ethan van Sciver & Prentis Rollins: ”Green Lantern -- Rebirth”

Hal Jordan var länge en av de stabilaste hjältarna i DC-universum. Han var hederlig och rättskaffens -- ibland på gränsen till naiv -- och var dessutom helt orädd. Det var till och med det stora skälet till att han blev en _Green Lantern_. Abin Sur, den Green Lantern som skyddade den rymdsektor vår sol befinner sig i, kraschlandade döende på Jorden , och skickade iväg sin kraftring med uttryckliga order att hämta dit en helt orädd jordling. Ringens val föll på testpiloten Hal Jordan.

Den orädde Hal Jordan blev därmed också den perfekte partnern till en mer anarkistisk och oppositionell Oliver Queen -- Green Arrow -- i Neal Adams’ och Denny O’Neils klassiska, mer samhällstillvända ”Green Lantern/Green Arrow”-serie. Läser man denna med mer moderna ögon ser man ett antal brister, kanske främst att serieskaparna inte klarat av att frigöra sig från superhjälteidiomet, utan ibland mer eller mindre tvingar in en historia i ett format som inte gör den rättvisa. (Man kan jämföra med en modern förnyare av superhjälteserien som Grant Morrison, som till synes utan ansträngning klarar av att röra sig mellan olika genrer eller typer av historier, men man bör komma ihåg att O’Neil och Adams definitivt var pionjärer.)

I alla fall så råkade Hal Jordan till slut mycket illa ut, och det var egentligen inte någon av hans ärkefienders fel, utan DC Comics’ redaktörer som behandlade honom på ett mycket nonchalant sätt, något han inte alls förtjänat för sin långa och trogna tjänst. I slutet av 90-talet lät seriens edaktör Kevin Dooley författaren Ron Marz fullständigt krossa Jordan för att sedan ersätta honom med en yngre och förmodat hippare Green Lantern.

Först lät man förstöra Hal Jordans hemstad Central City, vilket gjorde honom galen. Han tog en ny identitet, Parallax, parallellt med att han förödde såväl _Green Lantern Corps_ (genom att döda merparten av dem) som dess beskyddare, en mäktig art av utomjordingar vid namn _Guardians of the Universe_. Därefter försökte han utplåna hela universum för att sedan kunna återskapa det som han själv ville ha det.

Sådant går förstås inte an (och gamla Green Lantern-fans blev tydligen dessutom rasande över hur deras hjälte behandlades). Hal offrade senare sitt liv för att rädda solsystmet, hans själ hamnade i skärselden, och så småningom plockades den därifrån för att hysa en Guds hämnande ande, _The Spectre_ kallad. Hal Jordan var återförd till DC-universum.

Men inte fullständigt.

Den saken rättade författaren Geoff Johns till i miniserien ”Green Lantern -- Rebirth”. I den kraschlandar den nye Green Lantern, Kyle Rainer, på jorden med budskapet att ”Parallax kommer”. Samtidigt sker andra märkliga ting: Central City återkommer, åtminstone delvis, och Hal  Jordans själ verkar börja få problem med att hysa den oförlåtande Spectre inom sig -- ”this isn’t who I am”, som den uttrycker det.

_Justice League of America_ börjar nysta i dessa mysterier, ledda av den bistre Batman, som inte verkar ha mycket till övers för Hal Jordan. En teori om orsaken till detta förs fram: eftersom Jordan saknar rädsla kan inte Batman dominera honom på det sätt han är van, genom att jaga skräck i andras hjärtan...

Och så får vi slutligen veta hur den så pålitlige Hal Jordan kunde gå så fullkomligt över styr.

I begynnelsen, när intelligent liv trädde fram, trädde också rädslan fram, förkroppsligad av den gula varelsen Parallax. Hela civilisationer gick under, förstörande sig själva av ren paranoia på grund av denne. Parallax ville skapa en evig ond cirkel, där rädsla ledde till våld, som skapade mer rädsla, etc. Guardians of the Galaxy samlades, besegrade med knapp nöd Parallax och fängslade honom i det lyktliknande energibatteri som var alla gröna lyktors kraftringars energikälla (härav dessa kraftringars maktlöshet mot allt som har färgen gult!). Under miljarder år var Parallax som död.

Så vaknade den till slut. Fann Hal Jordan. Infekterade honom. Gjorde honom först osäker; sedan rädd. Och så, till slut, galen.

Så alla Hals fans får äntligen se sin hjälte få upprättelse: det var inte han som begick de brott som tidigare skildrats, det var Parallax som kontrollerade honom. Hans därmed frälsta själ kallas nu till himlen, men hålls kvar i vår verklighet av Ganthet, en kvarvarande Guardian. Därefter leder Jordan de fåtaliga kvarvarande Green Lanterns mot Parallax och lyckas åter fängsla honom i centralbatteriet.


Det finns mycket att gilla i ”Rebirth”. Det mest uppenbara är förstås att en orättvist behandlad karaktär äntligen får upprättelse -- inte för att seriefigurer skulle vara levande varelser, för det är de förstås inte, men jag finner det djupt otillfredsställande när serieskapare och/eller redaktörer behandlar en figur som de inte ens själva skapat på ett sätt som går emot figurens djupaste karaktär. (Jag blev till och med irriterad på filmen ”Memento” för att jag inte tyckte huvudpersonen blev rätt behandlad av filmskaparna; efter allt arbete han lagt ned tyckte jag det var existentiellt orättvist att blåsa honom på det sätt som skedde. Men det är förstås en annan fråga.)

En annan uppenbar sak att gilla är Ethan van Scivers teckningar, som påminner om  om Brian Bollands -- samma exakthet i linjeföringen, inte riktigt lika eleganta men med mera svärta och tyngd. van Sciver har potential att bli en riktigt stor tecknare.

Slutligen skall Geoff Johns ha all heder av att han ror iland projektet med Hal Jordans äreräddning. Det hade lätt kunnat bli riktigt patetiskt eller falskklingande (”det var inte Hals fel, han var inte sig själv”), speciellt som Marvel redan gjort samma sak med Jean Grey/Phoenix i ”X-Men”, men Johns lyckas inte bara ge sin otroliga historia sken av trovärdighet, han för också in några små pärlor i Green Lantern-myten. Han kastar också in små finurliga personteckningar av huvudpersonerna -- till exempel avspeglar de olika Green Lanterns’ sätt att använda sina kraftringar deras personligheter. John Stewart, arkitekt, skapar sina ringkonstruktioner som han skapar sina ritningar, detaljerat, inifrån och ut. Den kraftfulle utomjordingen Kilowog anfaller med kraft i första hand, och den precise Jordan använder exakt så mycket kraft han behöver, inte mera.

”Rebirth” är väl värd att läsa. Dess Batman-bild är en smula karikerad, men Batman får i viss mån anses kompenserad av att van Scivers skildring av honom är visuellt en av de bättre jag sett. Jag skulle gärna se en ren -- eller rättare sagt, med tanke på hur bister hans Batman ser ut, en smula smutsig -- Batman-serie av honom.

Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Göran Semb skrev:

Skall man krossa hjälten fullständigt är det naturligtvis det han/hon älskar högst man ska angripa, vanligen livspartnern eller barnen. Eftersom de flesta av de populäraste superhjältarna är män blir det föga förvånande flickvänner och fruar som hamnar i farozonen.

Case in point: Sailor Moon, kvinnlig hjältinna gjord för kvinnlig publik. Det finns ingen i den serien som har fått blöda så mycket som hennes pojkvän Mamoru - han har blivit genomborrad av knivar, spjut och mörka energier, legat i gips, varit dödssjuk, inkapslad i glas, en hjärnlös zombie, och har dött vid åtminstone tre tillfällen (varav en gång för Sailor Moons egen hand).

De andra kvinnliga huvudpersonernas romantic interests har bara figurerat under begränsade perioder, men när jag tänker på't kommer jag bara på en av dem som inte åtminstone hamnat i bandage också.

Sv: Nyläst av Göran S

Rosen skrev:

och har dött vid åtminstone tre tillfällen (varav en gång för Sailor Moons egen hand)

Han låter ju som värsta Marvelhjälten!

(Eller Bill the Cat.)

18 Senaste redigerad av Göran Semb (2006-03-10 23:19:41)

Sv: Nyläst av Göran S

Jag köpte "The Complete Calvin & Hobbes" i dag. Efter att jag kånkat hem den somnade jag i soffan.

Nu har jag öppnat den, och det första som slog mig var nybilsdoften... Därefter designen, som är stilren och snygg.

Bill Wattersons förord är intressant, dels för att han delger sin filosofi samt hur den utvecklades, dels för att man är så svältfödd på att Watterson berättar om sig själv och serien. Några highlights:

"Desperate to impress, I called Jake Morrissey, the editor who had written me, and asked what the syndicate was looking for, what I should try to do. His answer was a total surprise: just do more of what I liked."

(Not: Förmodligen smart av redaktören. Det torde vara bättre att få reda på vad tecknaren har för egen inriktning när man försöker bestämma sig för om man kan arbeta med honom under en period av flera år, än att få veta vad han kan göra när han blir tillsagd vad han ska göra.)

"Together, [C&H] are pretty much a transcript of my mental diary. I didn't set out to do this, but that's what came out, and frankly it's pretty startling to reread these strips and see my personality exposed so plainly right there on paper."

"There's no denying that comic strip cartooning is a very strange job. It's extremely solitary work, so it helps to be pathologically antisocial. I worked in my home and mailed the strips away, so I never had much sense of an audience reading my work. This was fine with me, as it let me preserve the idea that I was drawing the strip primarily to entertain my wife."

Sv: Nyläst av Göran S

Jag läste bara en liten del av Complete C&H -- delvis för att de tre volymerna är så massiva att det är svårt att ta sig tid att sätta sig ned och läsa någon större del av dem i ett svep, delvis för att när paketeringen är så kraftfull och slösande blir det ett större projekt att sätta sig och läsa (jag har samma känsla inför den stora Barks-utgåvan). Men C&H är alltid C&H, och i stort sett var jag än läser i de tre volymerna blir det en kombination av glädjen i att läsa en så bra och rolig serie, nostalgi när jag återupplever känslan jag hade när jag läste dem för första gången, och (framför allt vad gäller de senare stripparna och söndagssidorna) en andlös respekt för hur duktig Watterson var.

Tog sedan fram "Batman Illustrated by Neal Adams, Vol III", som visar upp Neal Adams på vad som kan ha varit hans karriärs höjdpunkt. Teckningarna är fullkomligt briljanta, både i berättande och teckningsskicklighet, och tyvärr döljs den skickligheten i viss mån av en färgläggning som verkligen, verkligen suger.

Det ser ut som om man försökt återanvända den gamla, ofta rätt okänsliga färgläggningen, och anpassat den till nyare möjligheter med modern tryckteknik och förmågan att tona och "måla" i dator. Tyvärr har man inte brytt sig om att göra färgläggningen känsligare, och resultatet är att man smetar över många av detaljerna i Adams' fina teckningar. (Jag minns den svenska Batman-boken från i fjol som mera lyckad, men hittar den inte just nu för en jämförelse.)

Bättre att införskaffa de här historierna i svartvitt i stället.

20 Senaste redigerad av Göran Semb (2006-03-12 21:46:07)

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Showcase Presents Jonah Hex av John Albano, Tony DeZuniga m fl.

"What the blazes are you, Hex -- an INDIAN LOVER?"
"Nope! The only thing ah feels a genuine affection for is -- genuine  U.S. currency!"

Jag såg aldrig några spagettiwesterns. När jag gick i mellanstadiet verkade som om alla andra killar i klassen -- åtminstone de tuffa -- gick och såg alla Clintan-filmer, och tyckte de var hypertuffa och heta. Jag har aldrig varit tuff, och såg inga Clintanfilmer. Många år senare gick de ju på TV, så jag insåg vilket elände jag sluppit ifrån, men jag såg aldrig några spagettiwesterns. Jag såg halva "För några få dollar mer" (eller någon annan) en nyårsafton och höll på att somna av leda. Jag har sett delar av några till, och de har alla varit grundligt tråkiga.

Tacka vet jag Jonah Hex i stället. En känslokall, girig prisjägare med vanställt ansikte som driver omkring i western och skjuter folk på löpande band. Och, inte minst, levererar hårda repliker med en kyla som borde få Clintan att bli grön av avund.

Jonah skapades av John Albano och Tony DeZuniga under All-Star Western-redaktören Joe Orlandos överinseende, men den som skrivit serien längst, och är mest förknippad med den, är tyvärr Michael Fleisher. När Albano skrev serien förenade den cynism och sentimentalitet på ett sätt som gjorde Jonah till en intressant gestalt -- han lyfte inte ett finger för att hjälpa någon utan att få betalt, men kunde lägga hundratals dollar på läkarvård åt en gammal kvinna som hjälpt honom när han var skadad. Det fanns alltid någon ironisk poäng med Albanos historier, men den poängen saknades ofta när Fleisher stod för manuset; i stället koncentrerade han sig på Jonahs (och världens) cyniska sida.

Den här Showcase-volymen publicerar Albanos historier, och är värd att köpa bara därför, samt Fleishers tidiga historier, som väl för all del går an att läsa. Sedan fylls den, på ett sätt som är rena lurendrejeriet, ut med andra western-historier som inte har ett dugg med Jonah att göra. Detta är dubbelt märkligt eftersom det finns mängder av Jonah Hex-historier kvar att publicera, bland dem den enda verkligt bra historia Fleisher skrev (f ö tecknad av den utmärkte Russ Heath). Den skildrar Hex' ålderdom och död, samt hans föga värdiga öde efter döden: uppstoppat freak show-spektakel. (Så mycket respekt hade Fleisher alltså för sin och Albanos skapelse...)

"Jonah Hex" var en gång en utmärkt westernserie. Den levde vidare långt efter att den blivit mera av en skaplig westernserie, och efter att westerngenren dött i den amerikanska serietidningsindustrin, ett gott betyg till karaktären Hex och dess förmåga att fånga läsarnas intresse.

Rekommenderas, om än inte odelat.

Jonah Hex-index på http://www.lonely.geek.nz/jonahhex.html

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Reginald Hudlin, John Romita, Jr., Klaus Janson: Who is the Black Panther?

Reginald Hudlin, som bland annat regisserat Eddie Murphy i _Boomerang_, tog över Marvels förste och främste svarte superhjälte Black Panther efter att Christopher Priest gjort denne till en sofistikerad huvudperson i en en smula över-sofistikerad serie. Priest har en berättarstil som inte ger läsaren mer information än nödvändigt om vad som egentligen äger rum, så man får vara alert när man läser hans serier, men ibland ger det mycket god utdelning -- hans ””Quantum and Woody” är ett exempel på det.

Hudlin väver inte lika komplicerade intriger som Priest. I ”Who is the Black Panther?” tar den unge T’Challa över posten som ”Black Panther”, det rika afrikanska kungadömet Wakandas härskare, överstepräst och högste beskyddare. Samtidigt kastar USAs utrikesminister och militära ledning lystna blickar på kungadömets oexploaterade oljefyndigheter, och legoknekten Klaw sätter samman ett team superskurkar som, understödda av Vatikanen och Wakandas kleptokratiske granndiktator, avser att ta över landet. Riktigt vad de tänkt göra med det mer än att mörda Black Panther (hämnd för att denne nästan tagit död på Klaw i en tidigare strid) och resten av den kungliga familjen, samt föröda landet, tycker jag inte framgår riktigt tydligt, dock.


”Who is the Black Panther?” saknar inte positiva drag. Den börjar med ett par glimtar från Wakandas historia, hur de genom sina geniala försvarsmekanismer slår tillbaka först en invaderande afrikansk stam på fyrahundratalet, sedan sydafrikanska afrikander på artonhundratalet. Hudlin skriver bra dialoger, och att USA är oroligt för en självständig, högteknologisk stat med potential att ta över hela Afrika är en snygg touch. Mindre lyckat är att den politiska satir han försöker ägna sig åt är tämligen tung i gumpen; vare sig slängarna åt USAs utrikesdepartement eller de åt katolska kyrkan känns särskilt eleganta. På samma sätt blir Hudlins etablerande av Wakanda som mer disciplinerat och civiliserat än ”krämarna” i Väst rätt tröttsamt -- alldeles bortsett från att Wakandas diplomaters dryga uppträdande inte målar upp någon smickrande bild av denna överlägsna nation: ”Until the spiritual advancement of the West catches up to their technological prowess, it would be irresponsible to share our scientific discoveries with you.”

Mer lyckat är att det skurkteam om fem man som ger sig på Wakanda består av en fransman, en belgare och en engelsman -- representanter för  tre stora våldtäktsnationer som delade upp Afrika mellan sig under kolonialismen (Belgiens kung Leopold var en smula sen, men kompenserade genom att vara extra hänsynslös) -- samt en superskurk vardera från de båda ”nykolonialisterna” USA och Sovjetunionen. Och, som sagt, Hudlin skriver bra repliker: ”The Rhino fought the Hulk and walked away. God help us all if he had a brain.” (Klaw)

Historien flyter på, snyggt uppbyggd, oerhört snyggt ritad av det rutinerade teamet Romita Jr och Janson, lagom hänsynslöst beteende från skurkarna,  med välorganiserat och på sitt sätt lika hänsynslöst svarsbeteende från det militariserade Wakanda. Läsaren får sig serverad Wakandas styrelseskick och premissen bakom Black Panther-titeln -- en gång varje år måste landets härskare sätta sin titel på spel mot alla som önskar utmana honom -- så på sitt sätt kan det väl vara en god introduktion till en serie som får en nystart, men jag saknar verkligen Christopher Priests mångbottnade berättande. Nog tål ”Who is the Black Panther?” läsas, men om det inte vore för Romitas och Jansons teckningar skulle serien tappa en hel del av sin energi. Leta hellre upp någon samling med Priests historier i stället.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: Patrick McDonnell: ”Mutts 10 - Who Let the Cat Out?”

Hur rolig måste en humorserie vara? Och finns det något tröskelvärde för när den slutar vara en humorserie och i stället blir något annat?

Den tionde ”Mutts”-samlingen är inte alltid så särskilt rolig. Patrick McDonnell har nu nått ett stadium då han verkar lägga mer energi på att utforska sina figurers personligheter, ge sina läsare smått förnumstiga förmaningar om hur de bör bete sig, samt predika ett lätt sentimentalt kärleksbudskap.

Det funkar.

”Mutts’” rollgarnityr är i stort sett färdigutvecklat, och figurernas personligheter är i stor utsträckning färdigformade. De båda huvudpersonerna har gått från att vara hund och katt till att bli ”Mooch” och ”Earl”, med klara katt- respektive hund-drag, men med klart utmejslade personligheter som betyder mera för deras beteende. Bland bifigurerna har deras hussar och matte kommit att bli allt mer av bihang till ”byrackorna”, och större vikt läggs vid djur som t ex bandhunden, den stackars ”aggressive” vakthund som tillbringar sitt liv ensam, fastkedjad och längtande efter friheten och mänskligt sällskap. Det finns starka tragiska element i ”Mutts”, och de förhöjer inte alls de komiska inslagen, som man kanske skulle frestas att säga för att få till en fiffig formulering. Däremot gör de den till en starkare, bättre serie.

En av de bästa serierna i den här samlingsvolymen är en söndagssida som visar den fastbundne vakthunden, ackompanjerad av en dikt från David Ladinskys ”Love Poems from God”:

Every day, on the way to school, that child stops by
And brings me a treat
But more than that
She looks into my eyes
And touches my ear
And for a few seconds

I’m free

Sentimentalt? Tja, det är det väl. Men också en stark serie om en längtan som delas av många hundar.

_Och_ många människor.

”Mutts” är som bäst när den lyckas koppla samman sitt predikande med människors naturliga empati. Kattungen Stinkys protester mot sälklubbning och hans beslut att bygga en ark för att rädda Jordens djur undan utrotning funkar inte; distansen mellan serien och ämnet blir för långt och gör att McDonnell mest framstår som en predikande moralist. Hans numer väletablerade tema om omhändertagna djur som behöver adoptivhussar och -mattar funkar oftast mycket bättre eftersom djuret får komma till tals direkt till läsaren. Som den övergivna kaninen:

”People think I’m cute as a bunny.
So some buy me as a gift, lock me in a small cage, _neglect_ me, then abandon me in the wild.
Real cute.”

”Mutts” är också som bäst när den släpper fram katten Moochs personlighet i full fånighet, obunden av några som helst krav på anpassning till andras verklighet. Mooch är i bästa mening ohejdbar, och seriens verkliga stjärna. Hunden Earl får då och då illustrera helt underbara poänger om hundars tillgivenhet och öppenhet, men utan Mooch skulle serien sakta somna in.


Så är ”Mutts” rolig? Ja, det är den. Men det är lätt hänt att man inte ser humorn för all den överflödande värmen och charmen.

Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Det var några album sedan Mutts var som bäst. Även om McDonnell fortfarande är superb när det vill sig, är Mutts värld är ändå såpass smal att han har nog tagit ut alla svängningar som går att tas ut redan.

Bill Watterson är väl en av de få som förstod att sluta någotsånär på toppen.

Insekt-polisen
Som vanligt är det inte killen på bilden som skrivit inlägget.

Sv: Nyläst av Göran S

Okej, jag läste inte "V for Vendetta" i kväll, jag såg den. Men den räknas ändå, inte minst för att den är så bra.  Den är ytterligt välgjord som film betraktat, och skådespelarinsatserna varierar från "ytterst kompetenta" till strålande. Man har också plockat bort en hel del av originalets något lättköpta anarkism, vilket historien vinner dubbelt på -- dels slipper man en hel del repliker med klar plattitydrisk, dels håller sig filmen på ett mer generellt plan i sin politiska "diskussion", och dess samhällskritik blir därmed mer drabbande. I stället för att propagera för en ideologi med -- milt sagt -- klena framgångar som samhällsbärare ägnar man sig mera åt att kritisera förtryckande samhällssystem, viket fungerar betydligt bättre.

Jag har bara ett par invändningar. Man har skippat kabaré-delen av boken och ersatt den med TV, vilket i sig är fullt rimligt, men Stephen Frys programledarkaraktär tar sig friheter med diktaturen som jag inte finner trovärdiga. Man har också knutit filmens samhällskritik litet för nära Bush-administrationen och, tangentiellt, konspirationsteorier om denna, vilket tar bort litet av den generalitet man vann genom att överge anarkism-romantiken. Slutligen har Evey ändrats i den hon är när hon gör entré i handlingen, vilket i och för sig inte stör filmen egentligen, men som stör den som förväntar sig att hon ska göra samma slags entré som hon gör i serien.

Rekommenderas.

Sv: Nyläst av Göran S

Nyläst: ”Superman: The Journey” av Mark Verheiden, Ed Benes och Thomas Derenick.

Jag var trött men ville läsa något. Senaste Superman-traden? Mark Verheiden har skrivit skapliga saker förut, och Ed Benes har samma efternamn som den urläckra Elaine i ”Seinfeld”. Vad kan gå fel?

Det mesta, visar det sig. I stort sett alla skäl jag hade för att lägga av med Stålmannen-titlarna för ett ganska stort antal år sedan finns med i den här volymen. Teckningarna är inget särskilt, inte direkt dåliga men inget man fäster sig vid (eller ”blah”, som den den tekniska termen lyder). Superman och Lois Lanes förhållande är fortfarande på serietidningsnivå. På grund av alla de andra Superman-tidningar som Verheiden måste hålla kontinuitet med blir berättandet ryckigt och lätt splittrat. Förmågan att hitta passande motståndare för Superman är i otakt med antalet tidningar som publiceras, så de skurkar han möter här är, tja, inte så imponerande.

Och Jimmy Olsens alarmklocka som så vitt jag kan förstå skickar en ljudsignal till Superman når ändå denne fortare än en kula från en automatkarbin når Jimmy. Suck.

Det finns ett par bra detaljer, som att Superman stoppar bomull i Lois’ öron för att skydda henne från ljudvågen när han flyger in i högsta fart för att rädda henne, och att Jimmy Olsen övertagit den långsamme Clark Kents (”I picked up the chatter on the police band and got here as soon as I could” minuten efter att Bizarro och Superman flygit iväg) jobb och trots sitt övermod upptäcker att Clark klarade av att hantera en fullkomligt osannolik mängd historier samtidigt, _och_ dessutom få in dem alla innan deadline. Men det räcker inte.

Rekommenderas inte.

Eller "blah", som den tekniska termen lyder.