Tråd: Nyläst av Göran S
Garth Ennis, Lewis Larosa & Leandro Fernandez: Punisher MAX Vol 1.
Marvel, vars trade paperbacks (bortsett från de svartvita Essential-böckerna) inte hör till de billigare, har faktiskt börjat ge ut riktigt rimligt prissatta hardcovers. Man samlar ett par (ibland upp till tre) vanliga trade paperbacks i något större format inom hårda pärmar för det facila priset av cirka 30 dollar. Högst rimligt -- förutsatt att serierna som samlas är värda att läsa, förstås. Punisher MAX Vol 1 HC samlar de tidigare volymerna ”In The Beginning” och ”Kitchen Irish”, dvs Punisher #1 - 12. Den är välgjord, men läsvärd? Nja, egentligen inte.
Garth Ennis gjorde sig snabbt ett namn när han började skriva för DC:s Vertigo-serier på åttiotalet. Det verkade finnas en hel del ilska som han behövde släppa fram, och hans serier var ofta våldsamma och argsinta. Samtidigt gav aggressiviteten dem en väldig energi, som ofta gjorde dem läsvärda trots en viss brist på sofistikering. Efterhand har jag dock tappat smaken för Ennis serier. De verkade efter ett tag inte komma från en ”arg ung man” längre, utan från en medelålders cynikers lust att tjäna pengar på serier som ersatte genomtänkta budskap med våldspornografi och sadism.
Det var väl bara en tidsfråga innan Ennis fick ta över Marvels vapenfetischistiska flaggskepp, den skurkmördande ”hjälten” Punisher.
Från början, på sjuttiotalet, var Punisher en nästan-fiende till Spider-Man. Det visade sig att någon spelade ut dem mot varann, men trots att att de till slut genomskådade det kvarstod konflikten mellan en hjälte som aldrig dödade och en som jagade brottslingar i första hand med skjutvapen i stället för nävarna. På sjuttiotalet löste Marvel det genom att tona ned Punishers mordiska sida, och ofta låta honom skjuta så kallade ”mercy (dvs icke-dödande) bullets”. Under åttiotalet blev Punisher (eller Frank Castle, som han egentligen heter) en del av Daredevils lilla sfär av Marvel-universum. Daredevils kompromisslöst livsbejakande attityd kontrasterades på ett lyckat sätt mot Punisher rakt motsatta inställning -- som kom sig av att hans familj hade mördats i samband med ett maffiamord.
På åttiotalet fick Punisher också sin egen tidning, först en miniserie om fem nummer skriven av Steven Grant, och därefter en fortgående sådan, till en början författad av Mike Baron. Grant och Baron lyckades skriva intressanta historier om den skoningslöse mördaren, dels därför att de bemödade sig om att skapa intressanta intriger som drevs framåt i stor utsträckning av de inblandades personligheter, dels därför att de kunde problematisera vad Punisher egentligen sysslade med, nämligen att mörda folk för att de mördade -- vilket ju onekligen rymmer ett intressant moraliskt dilemma. Punisher var heller ingen totalt svartsynt övermännniska i de här historierna -- en av mina favoritscener är när han diskuterar vad som egentligen är musik med en rap-älskande svart performance artist som råkat illa ut när han som en del av sin föreställning brände en amerikansk flagga. (Punisher visar sig både kunna musikteori och vara jazz-fan.) En annan favorit är när en nervgiftförlamad Punisher trots det handikapp som total oförmåga att röra sig innebär lyckas besegra de båda smågangsters som kommer på honom i hans hjälplösa tillstånd.
Tyvärr förblev Punisher inte någon intressant figur särskilt länge efter att han fått sin egen tidning. Ytterligare en månatlig tidning tillkom, Punisher War Journal, och så småningom förföll serien speciellt under Chuck Dixons våldsförhärligande författarskap till att mest handla om hur många olika sätt man kan döda, misshandla och på allehanda övriga hårdkokta sätt plåga synnerligen endimensionella och stereotypa skurkar. ”Punisher” hade förfallit.
Det är huvudsakligen i den traditionen som Garth Ennis’ ”Punisher” befinner sig.
Punisher MAX Vol 1:s första historia börjar med att visa hur Frank Castles familj mördas när den råkar komma i vägen för ett maffiamord. Därefter får läsaren se hur samme Castle, nu som Punisher, smyger sig på en hög maffiachefs hundrade födelsedag, och hur han slaktar ett hundratal maffiaskurkar med (visserligen felhanterad) kulspruta samt truppminor. Blod, tarmar och hjärnsubstans sprutar från de mördade skurkarna, och obsceniteter från deras munnar.
Det är rätt tråkigt. Det finns ingen konflikt att lösa, det är bara för Punisher att mata in fler patronband i kulsprutan. Det finns ingen spänning i slakten, det är uppenbart att de korkade maffiatyperna kommer att fortsätta att springa rätt in i hans kulregn. Och slutligen finns inte ens respekten för ett väl utfört hantverk, för inte nog med att Punisher hanterar kulsprutan som någon som bara sett sådana på teve, hans taktiska snille består huvudsakligen i att ställa sig upp och panga på, vilket ju inte är särskilt imponerande.
Dock tillkommer ett element som ger läsaren något att fundera över: Punisher observeras av en grupp federala agenter och Punishers gamle vän och medhjälpare Microchip. De fångar honom, och försöker övertala honom att ställa sina inte obetydliga mördartalanger i regeringens -- och krigets mot terrorismen -- tjänst. Punisher vägrar, med hänvisning till att man inte kan lita på regeringen.
En komplicerande faktor tillkommer; maffian är nu ute efter Punisher, och den grupp maffiamördare som de skickat efter honom är så mycket skickligare och tuffare än de federala agenterna att den lyckas hitta och slå ut dem. I förvirringen lyckas Punisher fly, och därmed är allt förberett för den slutstrid där maffian skickar in sina småskurkar i ett massanfall à la Koreakriget så att Punisher med automatvapen och Microchips hjälp kan slakta dem. Sedan kan han också slakta Microchip för att denne inlåtit sig med de korrumperade federala agenterna. Slut.
Den andra historien inleds med en explosion. Ett litet hak Punisher tittat in i för att få sig ett mål mat sprängs i luften av f d IRA-män som konkurrerar om knarkhandeln i området. De behöver pengarna fortsätta kampen mot britterna -- eller åtminstone för att kunna leva ett någorlunda behagligt liv medan de fortsätter häva ur sig retoriska fraser mot britterna. (Graden av cynism uppvisar här en stark samvariation med åldern på de före detta IRA-soldaterna.)
Punisher inleder en jakt på de skyldiga tillsammans med två britter. Den ene är en cynisk f d SAS-soldat -- numera vid M.I.6 -- Castle lärde känna i Vietnam och som kommit till staterna för att eliminera en irländsk bombmakare. Den andre är en ung soldat vars far mördades av IRA, närmare bestämt av en av de bombare Punisher är ute efter.
Det visar sig att det inte bara är IRA-avhopparna som Punisher och hans båda allierade måste slåss mot, för ytterligare några irländska ligor -- de nytillkomna dock rent kriminella, inte politiska -- gör entré i historien. Tar man bort de många skottduellerna och explosionerna blir det dock bara kvar ett fåtal intrigelement värda att nämna:
- Den kompetenta cynismen hos de män som som bekämpade IRA,
- Den korkade idealismen hos de yngre män som utgjorde IRAs stormtrupper, och som inte lyckades med annat än att ställa till med elände för hela befolkningen, samt, när den unge soldaten äntligen får sin hämnd på sin fars mördare, hämndens tomhet. Som de båda britterna uttrycker det när de lämnar Punisher, som nu dödat ytterligare ett antal tiotal fiender i sitt krig mot brottslingarna:
”Me dad’s still dead an’ I don’t feel the slightest bit different.”
”No, lad. Look at old Frank there. He’s been doing this for thirty years. D’you think he feels any different?”
Så Ennis snuddar åtminstone vid frågor som skulle kunnat göra serien mer angelägen. Det bränner också till en smula i en scen i den första historien, när Microchip konfronterar Punisher med hans handlingar och påstår att Castle dödat alla dessa brottslingar inte för att det gör någon skillnad på brottsligheten, utan för att han helt enkelt velat döda. Tyvärr är det inte de delarna av historierna Ennis betonar, så de drunknar i alla blodbad, alla psykopater (regeringsanställda eller inte), alla tuffa attityder, all cynism, blod, skit och elände.
Tilläggas kan att första halvan av boken är tecknad av Lewis Larosa och tuschad av den gamle räven Tom Palmer, ett par som fungerar väl ihop. Leandro Fernandez står ensam för teckningarna i den andra halvan, som i mitt tycke är betydligt plattare. Färgläggningen passar överlag väl ihop med berättelserna; dyster utan att bli murrig.
