Fabeldjurens väl och ve

Traditionen med fabeldjur växte väl fram för att det var ett tydligt sätt att återge karaktärsegenskaper, och det utvecklades i sin cartoon-variant antagligen för att det var gulligt.

Jag blir f.ö. nyfiken på ugglornas bakgrundshistoria. Vad har hänt innan? Har det varit interna stridigheter mellan grupperingar av berguvar och tornugglor? Någon uggla som hoat litet för högt och brett?

Utan att veta ett egentligt smack om saken kan jag föreställa mig att de svenska bilderboksfabeldjuren hade ett avbräck under 1970-talet då de kanske förknippades med utslätad menlös massproduktion (den som med rätt eller orätt brukar kopplas till Richard Scarrys namn), och att den svenska bilderboken hellre ägnade sig åt halvt socialrealistisk människoskildring med namn som Jan Lööf, Gunilla Bergström, Cecilia Torudd, Eva Eriksson etc. Fast även mer sago- och satirorienterade bilderboksskapare som Ulf Löfgren, Lasse Sandberg och Poul Ströyer har väl föredragit människor framför fabeldjur, så sambandet med något slags socialrealistiskt ideal kanske saknas. Kan det ha något att göra med Elsa Beskows och senare Astrid Lindgrens och hennes illustratörers (Vang Nyman, Wikland, Berg) starka ställning inom den svenska barnlitteraturen över huvud, att vi saknar den levande fabel- och fantasy-tradition som i andra länder skapat tongivande figurer som Pellle Kanin och Nalle Puh och Babar och hela funny animal-traditionen? I Sverige var det ju halvt kontroversiellt redan med Kiplinginslagen i en barnbok som Nils Holgersson. (Bamses starka ställning skulle väl kanske tala emot detta, men den känns väl å andra sidan egentligen mer som en svensk variant av en importerad tradition.)

För övrigt har vi väl haft några framgångsrika fabeldjursbilderböcker under senare år, Mister Räf, Nalle Bruno, Herr Muffin.

Typ som Blacksad, eller Henk Hund tror jag den hette, någon holländsk detektivhistoria som gick på svenska i Usagi Yojimbo.
(Henk Hond blir det nog på holländska.)

Isegrim: Det är rätt vanligt. Jag menar mer de senaste årens utgivning av lite yngre illustratörer och författare. Kolla den här sökningen i LIBRIS efter nya svenska barnböcker.

Det här är några svenska upphovsmän som är födda efter 1940-talet:

Adbåge, Lisen, 
Böhme, Åsa 
Levengood, Mark
Maini Gerhardsson, Kiran
Murray Brodin, Kristina
Bross, Helena
Hyltén-Cavallius, Ulf
Lindström, Eva
Bergström, Eva (med djur)
Samuelsson, Annika (med djur)
Reuterstrand, Siri
Dahlquist, Katarina
Lilja, Malin
Kovanen, Erika
Kaya, Meliha
Lidbeck, Petter
Skåhlberg, Anette

Det är bara två av dessa som jag kunnat knyta till fabeldjur!

Men det var inte så seriöst menat det hela, det var bara en trend jag tyckte mig se som jag tyckte det skulle vara kul att dryfta lite om.

Jag håller med om att djur kan framhäva karaktärsdrag. Framför allt är de söta. Människor är i regel lite fulare och tråkigare än djur. (Eller det beror på. Människor är nog roligare än mina katter, till exempel.) Sen har jag också stött på argumentet att djurberättelser skapar lite distans, att lite otäckare saker kan bli lite lustiga med djur, så att barnen kan förhålla sig till berättelsen utan att bara bli rädda. Fast jag vet inte om de flesta barn egentligen bryr sig, faktiskt. Människor och djur verkar funka lika bra för min son i alla fall.

Jag tror i alla fall också starkt på ugglor!

Senaste redigerad av Peter E (2009-07-16 13:49:41)

En ganska grym barnkammarvisa, nej den hade jag inte hört talas om tidigare.

Frågan är verkligen intressant. Fast svår att besvara. För här är vi inne på luddiga saker som "kulturklimat".

Om jag får vara vanvettigt generaliserande skulle jag först jämför med England. I engelsk barnkultur tycks alltid saga och fantasi varit inte bara okej utan toppen. Jag behöver väl bara säga Alice i Underlandet!

I Sverige däremot är realismen härskande. Men inte helt. Astrid Lindgren är väl mest känd för en räcka realistiska böcker, Barna i Bullerby, Madicken o s v. Men så har vi Mio min Mio. Det intressanta är att ett skifte verkar ha kommit med den stora satstning på barnlittetur som skedde efter Andra Världskriget, det var då realismen lancerades. Innan var det saga och fantasi som gällde, Elsa Beskow var kung och Einar Norelius med sina troll drottning.

Nej, gränserna är förstås flytande och där finns såväl avantgardism som absurdism också men Lööf delar ju ändå med socialrealismen en slags blick för tillvarons avigsidor, det lite sjaviga och slitna och sjaskiga, en stämning som ju t.ex. givit somliga tittare mörka minnen av en serie som Skrot-Nisse. Och Gunilla Bergström är ju ämnesmässigt vardagsrealist även om hennes stil är ljus och glad. Jag tänkte mig ändå att det fanns något slags trend att svenska barnböcker helst skulle handla om människor dels därför att vi inte har någon riktigt stark inhemsk fabeldjurstradition, dels därför att fantasyelement kunde vara lite suspekta i Sverige oavsett om den ledande kulturideologen hette Fridtjuv Berg eller Sven Wernström och att man undvek fabeldjur för att inte riskera att tappa bort de pedagogiska och/eller politiska poänger som man ändå såg som huvudsak.

Slog inte Lennart Hellsing igenom ungefär då, också? Det var ju nästan bara nonsenshistorier och ordlekar.

I Stina Wirséns småbarnböcker finns en hel del djurgestalter. Hon är född 1968 men räknas kanske inte som ung längre.

I nedanstående bok svarar Stinas mamma Carin för texten och djur tycks det finnas däri.

Stina Wirsén var faktiskt en av dem jag tänkte på som icke-fabeldjurstecknande när jag fick den här ljusa idén till diskussionsämne. För jag hade läst Liten Skär och jag tyckte de där figurerna mest liknar människobarn. Så har jag läste hennes ABC-bok Ahmed Anka och Ödlan Örjan, men där är det mer djur än fabeldjur ... men så har hon också tecknat fabeldjur alltså ... min tes får nog anses ganska vederlagd nu tror jag. Men det var ju ett bra snackämne även om jag kanske inte hade så rätt egentligen.