Tråd: Seriekritiken i pressen
En journalist i NT (Norrköpings tidningar - eller vad heter det?) skriver en recension kring lite nya serieutgåvor. Love Hurts, Ur djupen ropar jag till dej och Allt jag rör vid försvinner. Det hon tar upp som gemensamt mellan utgåvorna är "någon slags trend med poänglösa sexanspelningar och våldsamma inslag". Artikeln finns här.
Man kan förstås alltid diskutera användandet av våld i berättande men efter en normal TV-kväll brukar det vara svårt att definiera det man sett som meningsfullt våld. Vi lever i en tid när våld och sex-skildringar är av det slaget att Hieronymus Bosch skulle fått svårt att sova om han sett det. Man kan ju också titta på relativt harmlösa företeelser som femtitals-Blondie där slagsmålen mellan Dagobert, Dittling, grannen Perman och slumpvisa dörrförsäljare oftast innefattade grova föremål och ögonpetningar eller när Schassen spöar Knasen så att han bara är en krossad hög. Allt detta våld existerar liksom i sitt eget universum.
Nu har jag inte läst Allt jag rör vid försvinner, jag sparar den till ett tillfälle när jag har tid att läsa den ordentligt, men jag har läst sådant som Bromander gjort tidigare och känner honom som en av de bästa berättarna inom sin genre i en tid när goda historier är den stora bristen i allt från Fantomen till Galago. Därför känns det något märkligt när artikel-författaren Malin Dyrager avslutar med att såga Allt jag rör vid försvinner med "Den väcker starka känslor som är äcklande och ibland riktigt obehagliga. Ibland krävs det lite sådant för att få uppmärksamhet. Men vad ska man med uppmärksamheten till om man inte har något budskap?. Det känns inte riktigt som en initierad seriekritiker.
Gamle Gråskägg
Hemsida -> http://www.forsmarx.se
Blogg -> http://forsmark-stralandetider.blogspot.com
