Det är OK. Jag skulle vilja skriva några rader om hur jag ser på saken.
Först, jag respekterar alla som sysslar med att belysa kultur högt, och tycker att det är förträffligt att det finns entusiaster som vill sätta serievärlden i fokus. Ni har min odelade respekt för den gärning ni gör.
Serievärlden är fantastisk, men har alltid fått finnas där lite i bakgrunden i de finare kretsarna. Jag råkar gilla det mesta, inklusive de gamla krigsserierna som ju naturligtvis ligger allra längst ned på skalan. Det gör inte mig nåt. Jag gillar ändå den art som fanns, särskilt den art som tidningarnas framsidor hade. Och väldigt många erkända serietecknare har varit med i ett hörn i denna värld, vilket få känner till. Den som vill veta mer kan med fördel läsa boken "The War Libraries - The Fleetway Picture Library Index Vol 1", som utgavs nyligen. Nu ska jag inte snöa in på den här grenen för mycket, men jag tillhör dem som står upp för det jag gillar, och där ingår seriernas underbara och variationsrika värld.
De serier jag publicerat via SLICE hittills har grävts upp ur mina dammiga arkiv (tecknade då jag var tonåring för 30 år sedan) eller så har de skapats i nutid med manus av undertecknad och pennan har fått tillhöra folk som kan sin sak men som inte är kända i seriekretsar (men som kanske pysslat med det under lång tid hemmavid). Min bakgrund som fanzinemakare har länge legat inom rocken (ca 60 publicerade Deep Purple tidningar) men jag har också skrivit för stora publikationer i Europa och USA i mina dar (Metal Hammer etc). Mitt fanzineskapande är en hobby som jag gör för att jag inte kan låta bli. 2003 körde jag igång SLICE därför att jag ville kunna ge mig på exakt vad som helst. Sickan Carlsson möter thrashrockarna i Decadence i min utgivning, oblygt och utan tanke på fokuserad målgrupp. Jag är, i princip, en galen entusiast som gör det jag älskar och som gillar att belysa även sånt som inte ofta tas upp. Som t ex serier. Så det slinker in lite reportage om vissa klassiker och seriealbum finns ofta med bland bokrecensionerna (jag är också en galen samlare, AdLibris kan snart bygga ut pga av mitt stöd, he he).
Jag tar inte mina gamla serier på så stort allvar, de är vad de är och det är inte Asterix precis. I PICKADOLL tidningarna går serierna i dem ut med undertexten "Snett och vint och hellre än bra, fast lite småkul också" (plus några ord var inspirationen kom från). Sen är det inget mer med det. Min vän Hanz F. Lindström, före detta redaktör på Serie Magasinet på 50-talet (och skribent i SLICE), tyckte att den första var kul (tidning två är på väg i detta nu). Det räcker långt för mig. Jag förstår att andra inte gillar dem alls. Det gör inget. Det jag gjort som var hyfsat nog för publikation är ute nu och jag ser det redan i backspegeln. Men jag har andra serier i mitt huvud som jag vill ha ut som andra kan få teckna. I april publicerar jag en 18 årig tjej som får debutera i det svenska kulturlandskapet med en bildsatt gammal jämtländsk spökhistoria.
Jag ser på Seriefrämjandet utifrån, och tänker då "Här har vi de sanna entusiasterna, de som brinner för denna kulturyttring" och så tar jag kanske lite väl naivt för givet att ni för den skull ska nämna de få serierutor som jag låter gå i tryck i mina fanzines. Men som entusiast i ett svårt kulturklimat så vill man förstås synas lite, så man tar sina chanser. Jag bryr mig inte om hurvida en recension av nåt jag gjort är negativ eller positiv, men det faktum att det omnämns att det överhuvudtaget existerar känns vital. Och det tror jag att andra fanzinemakare känner också. Sverige är ju mer eller mindre en liten ankdamm i händelsernas utkant, men vi har ändå många entusiaster som sitter därute i stugorna och trugar på. Om någon får en liten serie publicerad någonstans, om än i en tidskrift som till 95% innehåller icke serierelaterat material, så tycker jag ändå att det borde kunna få en liten rad någonstans i en tidning som B&B, om ej bland recensionerna så kanske med två meningar på någon nyhetssida. "Den och den har fått en serie publicerad här och där...". För de som pysslar på i det dolda så betyder sånt mycket.
Det här handlar inte om mina PICKADOLL utgåvor, jag böjer mig för era normer och det betyder inte så mycket i det stora hela för mig. Jag vill minst av allt hamna i något groll med folk jag respekterar. Men sett utifrån så skulle jag önska att B&B alltid håller ett gott öga även till de entusiaster som finns därute, och att de kan känna att tidningen finns där även för dem. Igen, jag talar inte om mig själv nu utan i grova drag om alla som sitter därute och skapar. Det är ett härligt släkte.
Ursäkta att det blev långt, jag ville bara skriva ner lite allmänna funderingar.
MICKE
Att skapa är att leva.
