1 Senaste redigerad av Ola Hellsten (2009-03-18 15:25:30)

Tråd: Galago nr 95 -- tillbaka i nygammalt format

Ordrik snabbrecension:

Galago fyller 30 år i dagarna och lämnar i samband med det det bokformat som har gällt under de senaste två åren och sju numren. Tillbaka är det stora magasinformat som gällde i början av tidskriftens historia och höll i sig ända in på 90-talet. Det känns som en gammal bekant som dimper ned i min brevlåda, men det sprudlande färgomslaget av förra årets bästa albumdebutant Sara Granér etablerar att det trots allt är fråga om en steg framåt och inte en retrokick.

Själv måste jag ändå erkänna att jag är kluven till nya Galago. Jag är ledsen över att förlora bokantologin eftersom Sverige verkligen, verkligen behöver en egen lyxig motsvarighet till Mome eller D&Q. Nu är, som Galagos redaktör Johannes så riktigt påpekade för mig, "Allt för konsten" tillbaka och fyller delvis den nischen. Och jag är ett stort fan av AFK, men den saknar en viktig faktor som bok-Galago hade: regelbundenheten. Det kändes också som att Galago i sin bokversion hittade en väldigt lyckad form på slutet och det är tråkigt att se den epoken gå i graven.

Med det sagt måste jag framhålla att nya numret är bitvis strålande!

Bäst ifrån sig gör Henrik Bromander med sin "Den lyckligaste dagen", ett kammarspelsdrama på en arbetsplats som träffar rätt i magen och stannar där som en växande tumör. En del forummedlemmar minns kanske att jag förr inte var något stort fan av Bromanders alster. Och ärligt talat är jag fortfarande inte så entusiastisk över hans tidigaste produktion. Men det han har åstadkommit de tre-fyra senaste åren är faktiskt i stort sett genialt. Han är en bildnovellist på hög nivå, och den här novellen hör definitivt till toppskiktet i hans produktion.

Om Bromander stod för det bästa allvaret i tidningen så hittar man den bästa humorn hos en för mig en helt ny bekantskap. Eamon Espey ska tydligen ha kommit ut med sitt debutalbum förra året i USA. Hans humor i "En ny viloplats" är både extremt grov (värdig gamla tidningen Pyton... fast rolig) och rätt så svart och faller mig därmed på läppen med en gång. Första gången på mycket länge som jag garvade högt under serieläsning. Espey vill jag se mer av, och enligt Johannes Klenell är det ingen omöjlighet att han dyker upp i Galago fler gånger.

Jeffrey Brown representeras med en fin (fast för kort) intervju av Sofia Olsson och en serie betitlad "Cat Power räddade mitt liv". Brown är alltid läsvärd och den här serien är inget undantag, men själv så föredrar jag att läsa hans alster i längre sjok. Oväntat men skoj är att Brown även bidrar med en färgbild som helt seriöst parafraserar ett omslag till Marvels gamla crossoverserie "Secret Wars". Missa inte Browns debutalbum "Fumlig" som kommer på svenska i april. Och missa honom inte som hedersgäst på spx09!

Jag gillar skarpt att Galago fortsätter att satsa på illustrerade noveller. En skräcknovell av celebriteten John Ajvide Lindqvist har illustrerats av Tom Karlsson. Den udda kombon är ovanligt lyckad, och novellen -- som berör mobbning, ett av Ajvides favoritämnen som han alltid behandlar väl -- ger stundtals lika starka maghugg som Bromanders serie. Kan tycka att den sjanserar något på slutet, men åtminstone två tredjedelar är lika delar ångest och njutning. De andra novellerna "Infrakolonialismen" av Joakim Pirinen och "Resten av ett löfte" av Nina Sundberg är båda läsvärda, men bjuder väl inte på några större överraskningar. Pontus Lundkvist gör en av sina sedvanliga och oefterhärmliga krönikor. Själv påstår han att resultatet i det här numret inte är särskilt lyckat, och jag får nog hålla med om att jag brukar vänta mig bättre av honom -- särskilt efter att ha läst hans bitvis fantastiska bok "Okända djur".

Liv Strömqvist drar med sin serie upp tydliga paralleller mellan småbarn och kristdemokrater på ett... "småroligt" sätt. Vanligtvis tycker jag att Strömqvist är "hit or miss", antingen genial eller medioker. Här tycker jag hon hamnar någonstans mittemellan.

Emma Adbåge och Sara Granér bidrar med likaledes småroliga utfyllnadssidor. Stjärnskottet Ruben Vargas Dahlstrand med en formmässig fullträff om "Den sköna Moder Jord". Och favoriten Coco Moodysson med en suveränt klippdocksark av medelålders paret Robert Smith och Mary Poole.

Resten av innehållet är inte lika mycket min likör. Gamla Galago-älskare kommer säkert att uppskatta John Anderssons och Lars Sjunnessons medverkan, men Åke Jävel har jag aldrig begripit mig på, och Anderssons serier uppskattar jag visserligen oerhört att de FINNS (inte minst i den läckra färgversion som erbjuds i detta nummer), men de slår inte an några strängar i mitt hjärta. Det kan jag inte heller påstå att den yngre generationens Emelie Östergren, Ricke Bakkman, Karin Serin och Stina Johnson gör den här gången. Alla får de godkänt, men i Galago vill jag att ALLT ska beröra mer än mina ytliga känselspröt. (Förmodligen är det inte dem utan mig det är fel på, gubben har blivit avtrubbad tvåbarnsfar som har svårt att ta in andra nykomlingar än sina egna döttrar.)

Det finns bara två bitar jag inte gillar alls. Baksidan av Johan Ergner Ekervik som är en tämligen pointless utfyllnadsserie. Och ett oväntat recensionsblock som jag inte invänder mot i princip, men som i utförande både är ytligt och opersonligt, och faktiskt känns ovärdigt Galagos varumärke.

Slutkontentan är ändå att Galago håller stilen och fortsätter att utvecklas. Trots att jag saknar bokversionen finns det ingen anledning att avsluta sin prenumeration på Sveriges bästa serietidning.

Och nu finns den även i Pressbyrån.


/ola

2 Senaste redigerad av The Ghost of Frank (2009-03-18 16:15:38)

Sv: Galago nr 95 -- tillbaka i nygammalt format

Synd att vi inte har någon rik person som vill sponsra serieutgivning i Sverige.
Då kunde vi få en schysst bra regelbunden samling
ett "allt för konsten-album" i kvartalet

Alla riskkapitalister verkar gilla "fin" bildkonst, stråkar, opera och dylikt sad

There are two kinds of people, people who believe in stuff like fairies, gods and Santa... And people who don't!
http://biffzongo.blogspot.com/    http://dagbokinewyork.blogspot.com/    http://www.frankrules.nu/

Sv: Galago nr 95 -- tillbaka i nygammalt format

The Ghost of Frank skrev:

Alla riskkapitalister verkar gilla "fin" bildkonst, stråkar, opera och dylikt sad

Ja serier är bara skit!

Bromander var den stora behållningen med det här numret, så nu gillar jag honom officiellt helt plötsligt!

Även om jag gillade antologi-tjockan, så är Galago mer lättläst numera.

/ Jonas

Det finns två sorters vansinne, det ena och det andra... ... yikes big_smile